Årets bokmässa var som alltid bra och rolig på många sätt. Jag var på plats i Göteborg från torsdag till lördag och hann med många möten under den tiden.
Väldigt glad blev jag på torsdag morgon när jag kom ner i den stora mässhallen och såg att mitt förlag Rabén&Sjögren sålde min bok I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och att alla intäkter gick till Rädda barnen för barn på flykt. Jag hoppas att det var många som köpte boken om flyktingflickan från Kongo.
Jag deltog i ett seminarium som handlade om hur skolan kan använda böcker på lättläst svenska för att lära nyanlända personer ett nytt språk. Med var också SFI-läraren Maria Agdler och hennes elev Nesru Abdelkader. När de två först träffades 2013 kunde de inte prata med varandra alls, eftersom Nesru precis hade kommit till Sverige. Nu, bara tre år senare, deltog han utan problem i samtalet på bokmässan. Som moderator hade vi med Teskedsordens verksamheteschef Lovisa Fhager Havdelin.
Maria berättade om hur hon arbetade med lättlästa böcker i undervisningen. Hon visade och berättade om böckernas omslag och baksidor. Hon låter eleverna göra en läsarlogg där de skriver om sig själva och placerar in viktiga läsupplevelser i sina liv. Ibland gör de ordlistor, ibland läser de högt. Det finns många sätt. Och Nesru är ett levande exempel på att litteraturen verkligen kan förändra en persons språk. Han läser nu vidare till undersköterska.
Vi i panelen hade alla uppfattningen att läsning av lättlästa böcker kan ses som en del i ett demokratiarbete: oavsett hur lite man kan av ett språk har man rätt att ta del av det som händer i samhället runt omkring en. Att ha svårt att läsa har ingenting med intelligens att göra.
Ni som har följt min blogg vet att jag besökte Libanon 2014 och att jag också har skrivit en bok på lättläst svenska om mina intryck därifrån, som heter På flykt. En av de kollegor som jag träffade i Beirut var inbjuden av Internationella biblioteket att besöka bokmässan; Samar Mahfouz Barraj. Jag lyssnade på henne när hon talade om barn- och ungdomsböcker i Mellanöstern tillsammans med två palestinska kollegor.
Det var ett trevligt återseende. En författares vedermödor är sig lika, i Beirut och i Uppsala. Jag fick små fina libanesiska kaffekoppar i present och så försökte jag lära mig att hälsa som i Mellanöstern; tre kindpussar. Det är inte så lätt som det låter och jag fick veta att jag borde öva på det.
Redan i november kommer nästa kollega från Libanon till Sverige så då får jag praktisera kindpussarna igen.