Du som har läst mina böcker har säkert fattat att jag tycker att det är något alldeles särskilt med Australien. Jag bodde där ett år ,1993, och pluggade dramaturgi på ett av universiteten i Sydney. (Som inte är huvudstaden, men det vet du säkert också.)
Jag har rest tillbaka tre gånger och hade jag bara råd skulle jag åka dit redan i morgon igen. Men i stället sparar jag.
När jag fyllde år nyligen fick jag två träd av min familj. Och inte vilka träd som helst utan eukalyptusträd som är från Australien. Det ena kallas Mount Wellington Peppermint och det andra heter Mount Buffalo Sallee. Båda klarar kyla ner till minus 17 grader.
Träden kom med posten från England och ingen avslöjade något i förväg. Jag hoppas, hoppas att de ska överleva. För säkerhets skull har de blivit inbyggda i lådor och fått varma mössor över sina blad. Jag hoppas på en mild vinter.
Det hela blev inte sämre av att jag fick veta att Mount Wellingtonträdet är koalabjörnarnas favoritmat. Nu måste jag alltså hitta en koalabjörn till mitt träd. Men de är väldigt sömniga och skulle nog frysa fasligt. Ändå är det en trevlig tanke.
Två gånger har jag kramat koalabjörnar. De är lite luddiga, som ett får ungefär. Och de luktar ganska illa. Klorna är vassa, men de är ändå fantastiskt fina djur.
Ja, om du undrar över bilden nedan så står alltså träden inuti lådorna. Det gula röret är till för att vattna i. Inte jättesnyggt. Jag längtar redan till i vår när lådorna tas bort. Har vi tur blommar eukalyptusträden i vitt då. Med eller utan koalabjörnar.
Hur har det gått med dina eaukalyptusträd? Har de klarat sig? *nyfiken*
Åh! Tack för att du frågar! 🙂
De som vi köpte via engelska plantskolor har alla dött, sammanlagt fem stycken. Den som jag köpte på en skånsk svensk plantskola verkar ha klarat den här vintern. Samtliga har varit av sk Snowgum från Tasmanien. De ska klara minusgrader. Det som dödade de tidigare var torkan på våren tror jag.
Glada hälsningar
Christina