Idag fick Malala Yousafzai och Kailash Satayarthi Nobels fredspris. En pakistansk, muslimsk flicka delar priset med en indisk man som är hindu. Bara det är en god symbol i sig. Båda arbetar för barns rättigheter och kanske i synnerhet för flickors rätt till utbildning.
Malala är med sina 17-år den yngsta personen någonsin som har fått priset. En del kommentatorer menar att hon är för ung. Andra menar att hon är en viktig symbol just för flickor. Samtidigt är en majoritet av jordens befolkning just unga människor. Genom att ge Malala Nobelpriset visar man att unga är värda att lyssna på och att ta på allvar.
Läs hennes bok Jag är Malala. För mig gav den en viktig insikt i det dagliga livet i Pakistan och hur säkerhetsläget påverkar möjligheten till utbildning.
Jag tänker på skolan jag besökte i Jalalabad i östra Afghanistan i februari i år. Skolan, som drivs av Svenska Afghanistankommittén, låg ganska nära gränsen mot Pakistan. Några av barnen undervisades i tält, men tälten räckte inte så en klass med flickor hade sitt klassrum utomhus på en presenning.
De satt i raka rader. Alla hade tagit av sig sina enkla plastsandaler och ställt dem fint utanför presenningen. Det var så tydligt att där den började, där började klassrummet. Flickorna satt på knä och hade sina ryggsäckar framför sig som bord. De var så ivriga på att få svara, alla vinkade med sina händer högt i luften. Den som fick gå fram till svarta tavlan och svara fick applåder av sina klasskamrater.
Alla de där pigga, smarta tjejerna. Jag hoppas verkligen att de får möjlighet att läsa vidare så länge som de vill göra det.
Vill du läsa mer om flickor i just Afghanistan och se bild på plastsandalerna i långa rader kan du läsa Jag kan bli rektor och Barnmorskan som räddar liv. Båda två är skrivna på lättläst svenska och utgivna av Vilja förlag.