Idag är det 13 år sedan Fadime mördades i Uppsala. Många av mina läsare var knappt födda när det hände, men för många lever hennes minne fortfarande starkt. Jag brukar påminna skolklasser jag träffar om vem Fadime var.
Låt oss hålla minnet levande. Så länge man minns en person finns den i någon mån.
Jag minns hur jag slog på tv:n på morgonen och såg på text-tv att en ung kvinna blivit skjuten till döds i Uppsala. Jag tänkte ”bara det inte är Fadime”. Men det var det ju.
Jag träffade henne aldrig i verkligheten, men många andra som träffat henne. Jag kom att bevaka rättegångarna i både tings- och hovrätt mot hennes pappa som sedan dömdes till livstids fängelse. Jag hade skrivit en del artiklar innan hon mördades om hur en del unga inte fick välja vem de skulle gifta sig med eller hur de ville leva sitt liv. Men först vid rättegångarna insåg jag vidden av hur komplicerad frågan är. Jag insåg också i vilken hög utsträckning föräldrar som hanterar sina barn så här också är offer, utsatta för omgivningens flathet och påtryckningar från andra landsmän.
Hon hade en modig lillasyster, Fadime. Hon, i vars lägenhet mordet skedde, var den enda som vågade stå upp och berätta om vad som hänt inför domstolen. Syskon är väldigt lojala med varandra, men barn är också lojala med sina föräldrar. Den som bryter mot detta riskerar att förlora hela sitt sociala sammanhang, hela sin släkt.
Heder är ett dumt ord och begrepp, jag vet. Det handlar inte om heder i de här extremfallen. Det handlar om mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Alla har rätt att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv.
Jag tänker på tjejen jag träffade för några år sedan. Vi pratade om tvångsäktenskap. Hon var så glad och sa att hennes föräldrar skulle låta henne välja mellan tio olika killar. Hon tyckte att det var jättemånga. Hon tyckte inte att det var något tvång med i bilden. Hon tyckte att hon hade ett val.
En annan tjej berättade hur en släkting i hennes gamla hemland var galen för att hon valde att leva ett fritt liv här. Hon hade fått skydd och jag kan bara hoppas att det fungerar.
För det är ju ett problem: vilket skydd man kan få beror helt på var i Sverige man bor. Kunskapen hos polis och socialtjänst är fortfarande väldigt olika. Obegripligt efter 13 långa år, men så är det.
Till dig som arbetar inom skolan vill jag säga: anmäl när du misstänker att en ung person, oavsett kön, utsätts för påtryckningar eller hot. Det är ett brott och det ska utredas.
Att döda ett barn är tack och lov ovanligt. Låt oss minnas Fadime och låt oss hjälpas åt så att det inte händer igen. Tyvärr är jag inte så optimistisk på den punkten.
Jag minns en person som fått en ny identitet efter hot från familjen. Hur hen tvingades leva med den påhittade legend som polisen försett hen med. Hur svårt och plågsamt och ensamt det var. Men hur viljan till ett eget, verkligt liv var starkare. Man måste vara otroligt modig och stark för att våga stå upp för sig själv.
Vill man läsa mer om de här frågorna kan man av mina böcker låna Heder, Fallen flicka eller Ingen du känner.