För alla som är intresserade av vår omvärld är dagens boktips De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg. Den har med rätta fått stor uppmärksamhet när den nyligen kom ut. Boken handlar om hur familjer i Afghanistan låter en eller flera döttrar se ut och agera som söner under delar av deras barndom, för att sedan åter bli flickor innan de kommer i puberteten.
Syftena kan vara flera: har man fött sin åttonde dotter är det en lättnad att säga och låtsas att hon i själva verket är en son. Det finns också en folktro i Afghanistan på att om man låter en dotter bli en son tillfälligtvis så blir i bästa fall nästa födda barn en biologisk son. Ibland fungerar det förstås, men lika ofta inte. En ”son” kan eskortera sina systrar utomhus och ökar hela syskonskarans rörelsefrihet.
Under läsningen tänker jag på hur grymt det är att först öppna ett fönster för de här flickorna, klippa av dem håret och klä dem i byxor, låta dem röra sig fritt och ta plats i världen. Sedan, innan de fått mens, ska de helst tillbaka in i flickrollen. Passa upp på män, inte visa sig ute, kanske inte längre få gå i skola. De måste sitta tysta i dåligt upplysta rum. För att så ändå bli bortgifta och förhoppningsvis föda söner.
Jenny Nordberg skildrar några flickor som vill hålla kvar vid sin identitet som pojke, som vägrar låta håret växa. Kanske hade de velat vara pojkar också i en västerländsk kontext, eller kanske är det så enkelt att livet som kvinna är så värdelöst att man absolut inte vill ha det tillbaka på något villkor. Eller är de egentligen personer som upplever att de fötts i fel kropp och vill byta kön?
Svaren kan förstås vara individuella. Vilka psykologiska trauman det tillfälliga livet som pojke lämnar efter sig är oklart. Uppfattningarna skiftar, en del vuxna kvinnor som haft några år som pojke som barn menar att det gjort dem starkare. Ändå blir man som läsare sorgsen över ett patriarkat som är så hårt cementerat.
Boken skildrar också på ett indirekt sätt det cyniska i delar av biståndet; bistånd som karriärmöjlighet, om västerländska genderexperter som flyger in och håller kurser i jämställdhet och sedan åker vidare till något annat krigshärjat land, för att omvända nya människor utan att egentligen se hur verkligheten i just Afghanistan ser ut. Man fokuserar på kvinnor så att män tror att jämställdhet innebär motstånd mot män. Bistånd som business. Det är ingen vacker bild.
Jag tänker på skolan som jag och fotografen Malin Hoelstad besökte våren 2014 utanför Jalalabad mot gränsen till Pakistan. Där en del barn satt i tält och undervisades och en klass med flickor satt på en presenning på marken utan något tak. Fanns det bland pojkarna i tälten flickor som var just bacha posh, tillfälligtvis omgjorda till pojkar? Fanns det flickor bland pojkarna utan att vi såg eller förstod det?
Det var så otroligt påtagligt vid vårt besök att så länge flickor inte var könsmogna kunde de skratta och visa ansiktet. Men alla tonårsflickor vi mötte drog upp en sjal över ansiktet så att bara munnen syntes. Allt för att inte få dåligt rykte. Att prata med en sjuårig flicka var oändligt mycket enklare än att försöka prata med en 14-åring.
Det blev två lättlästa böcker från Afghanistan av mig: Barnmorskan som räddar liv och Jag kan bli rektor. De skildrar livet för flickor och kvinnor i Afghanistan både i fiktiv och faktisk form. Vi talar om ett land med en av världens högsta dödlighet för mödrar och små barn. Det är farligt att vara kvinna här.
I alla tider har det funnits kvinnor som har utgivit sig för att vara män för att få större livsutrymme, kanske särskilt under krig när gränser av olika slag förskjutits. Det slår mig att jag själv just har skrivit in en baga posh i min nästa ungdomsbok som kommer ut i höst, utan att se det i det perspektivet just då när jag skrev. Det är en steampunkbok som utspelar sig i slutet av 1800-talet: Fripassageraren. Där finns en kvinna som uppträder som man för att få ett ökat livsutrymme.
För en författare ger det väldiga möjligheter och många komplikationer. Hos Shakespeare ser vi det omvända: han lät ofta pojkarna som spelade kvinnoroller förklä sig till pojkar i pjäsen, alltså det som de egentligen var. För att sedan åter bli förklädda till kvinnor igen i pjäsens upplösning. Till exempel finns det i Som ni vill ha det.
Jenny Nordberg är inte först med att berätta om förklädda kvinnor i Afghanistan. I mars skrev Lotta Olsson i DN om att fenomenet redan finns skildrat skönlitterärt:
Den kanadensiska författaren Deborah Ellis fick Peter Pan-priset för sin bok Den osynliga flickan som kom ut i Sverige 2002. Den handlar om Parvana som lever som pojke.
När Jenny Nordberg konfronterades med det skrev hon på twitter: ”Det ar min originalstory. Jag var forst. Jag ar undersökande journalist, o inte sagoboksforfattare. Lite skillnad.”
Jag blev besviken på tonfallet. Ordet sagoboksförfattare i nedsättande ton retar ju gallfeber på mig. Min erfarenhet är att fiktion ofta kan bli sannare än verkligheten. Där tappade hon i respekt och storhet, tycker jag. Samtidigt skriver Jenny Nordberg själv i efterordet hur tolken i hennes bok i själva verket består av flera personer, bland annat för att skydda dem. Och det blir inte mindre starkt för det, snarare tvärtom.
Men ändå. Bortsett från det där med sagoboksförfattare: Läs De förklädda flickorna i Kabul. Den ger nya perspektiv.