När jag träffar skolklasser brukar de fråga om jag har skrivit någon bok som inte har blivit utgiven. Det är ju en lite jobbig fråga, men så är det. Och nästan alla författare har varit med om det. Det kallas för att man blir refuserad.
I mitt fall var jag drygt 20 år när jag för första gången i livet kom upp på ett bokförlag. Det var Albert Bonniers Förlag som ligger i ett fint hus på Sveavägen i Stockholm. Jag minns det som att det var en tjock matta på golvet och porträtt av manliga författare på väggarna. Jag hade skrivit ett manus som hette Gabriel Glasblåsare. Det handlade om en vacker kvinna och en vacker man som bodde i ett vackert hus som låg i en vacker trädgård. Det höll på i ungefär 350 sidor. Ganska långrandigt, alltså.
Förlaget ville att jag skulle redigera texten. Det här var innan jag hade gått Journalisthögskolan så jag visste inte riktigt vad redigera betydde. Jag flyttade lite kommatecken. Sedan ville förlaget inte ha mitt manus. Jag blev refuserad. Då var det hemskt, men nu är jag tacksam. Boken var ju jättetråkig.
Sedan skrev jag mest böcker för barn och unga på Rabén&Sjögren och några vuxenböcker på Norstedts förlag. Men så nu. Helt nyligen. Gick jag in genom portarna till Bonnierhuset på Sveavägen igen. Fast den här gången gick jag till ett annat våningsplan. Där bokförlaget Forum sitter.
Så nästa år kommer min första bok ut på Forum. Då kommer jag att bli tvungen att flytta på mer än några kommatecken. Det ska bli ett stort äventyr som jag ser mycket fram emot. Men jag vill förstås också fortsätta att skriva för unga läsare, som var de första som jag skrev för och som betyder mycket för mig.
Med tiden kommer jag att kunna berätta mer vad boken handlar om.