Inför nyår 2015 hade jag förmånen att få delta i en årskrönika hos Kultwatch, som beskriver sig själv som ”en plattform för kulturanalys och kulturdebatt från ett avkoloniserat, klassmedvetet och feministiskt perspektiv” på nätet. Här kan du läsa mina svar om året som gått:
”Vilken var din bästa läsupplevelse?
Stina Stoors novellsamling bli som folk berörde mig starkt, både i sin form och till sitt innehåll. Så befriande att läsa om människor vars verklighet ligger långt från storstaden. Hon beskriver ungas utsatthet och beroende av vuxna med stor närvaro. Blommor och växter ger texten doft, älgört och skvattram. Och så de västerbottniska orden jag inte riktigt vet vad de betyder; ströcken. Och som hon sätter sina punkter. Så. Jo. Väldigt uppfriskande läsning.
Vilken var din bästa filmupplevelse?
Den japanska filmen Under körsbärsträden av Naomi Kawase. Om ett gatukök och vänskapen mellan några människor som av olika skäl hamnat bredvid samhället. Jag gillar filmer och böcker som ger andra perspektiv, från oväntade håll och med andra erfarenheter än mina egna. Filmen påminde om min resa till Japan förra året. Kyoto i körsbärsblom är helt magiskt.
Vilka tre serier har varit årets bästa?
1) Indian Summers, om brittisk kolonialism i sönderfall, skildrat både genom britterna och indierna. Fantastiska miljöer och kläder, men där man vet redan från början att allt kommer att gå åt skogen. Kolonialism och hur européer lämnade länder i kaos bakom sig intresserar mig mycket. Jag har sett det i Kenya, Kongo, Australien och Indien. Indien är ett fantastiskt land, kanske var det därför jag gillade den här serien så mycket.
2) And Then There Were None, miniserie av BBC baserad på Agatha Christies bok. Tio personer bjuds in till en ö och en efter en mördas. Välspelat, snygga miljöer och obehagliga hemligheter. Bland annat med Sam Neill.
3) Dr Who. Denna serie impregnerar vårt hem sedan länge, genom våra barn. Denna besatthet fick oss att besöka Dr Who-museet i Cardiff i år (rekommenderas!) och vi har numera en Tardis i granen.
Vilken kulturhändelse följde du med spänning?
Att Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur var väldigt glädjande. Hon är en förebild när det gäller synen på dem hon intervjuar (”hjältar”) och också när det gäller de svåra händelser och minnen som hon ständigt rör vid. Att gestalta svåra erfarenheter litterärt är väldigt viktigt. Det kan trots allt ha en läkande effekt. Jag hörde henne prata hos svenska PEN och hon gav ett lågmält och vänligt intryck trots all uppståndelse.
Vilken kulturhändelse var pinsam?
Upprördheten runt min debutbok Kort kjol och Hammarö kommuns beslut att ta bort den från undervisningen efter att boken använts på högstadiet i tio år. Detta skedde efter att föräldrarna hört av sig till kommunen och menat att boken,som är 17 år gammal, var olämplig.
Våldtäkter upphör inte bara för att vi inte pratar om dem.
Jag kan leva med att de byter bok i undervisningen. Mer allvarligt är vilket inflytande föräldrar ska tillåtas ha över undervisningen i skolan. Även Suzanne Ostens pjäs Medeas barn drabbades under hösten av att skolor ställde in sina planerade besök på föreställningen efter att föräldrar larmat om att den också skulle vara olämplig.
I fallet med Kort kjol innebar bråket att boken laddades ner 3 000 gånger och att den trycktes på nytt, så effekten blev att den nådde flera läsare än den annars skulle ha gjort.
Vilken kritiker har levererat intressanta texter?
Det finns flera som är bra, som försöker se avsikten bakom texten och inte den bok de själva hade velat skriva. Jag gillar särskilt Josefin Holmström i SvD. Hon skriver om en text med ett slags omsorg och förklarar varför hon är kritisk till olika saker och vad som inte fungerar. Av sådant kan man som författare lära sig något och bli bättre. Kritiker som briljerar och trycker till utan att konkretisera är bedrövliga.
Vad har du saknat på kultursidorna?
Den nedlåtande synen på litteratur för barn och unga retar gallfeber på mig. Böckerna recenseras endast undantagsvis och program som Babel tar i princip aldrig upp författare som skriver för barn eller unga vuxna. I kombination med den upprörda debatten om varför barn och unga läser så lite och så dåligt förstår jag inte att ingen ser kopplingen: om vi inte diskuterar och lyfter böcker för barn och unga i det offentliga samtalet betyder det ju rimligen att vi inte tycker att det är viktigt. Det fattar barn. Det blir ett slags dubbelmoral att sedan vara förskräckt över hur svårt det är att få barn att läsa.
Samtidigt säljer böcker för barn och unga väldigt mycket bättre än böcker för vuxna, men det avspeglar sig inte alls i bevakningen.
Den senaste tiden har flera stora redaktioner tipsat under rubriken Årets böcker. Mycket sällan finns det någon enda barn- eller ungdomsbok med där. Det är okunnigt och väldigt nonchalant.
Jag delar också Jessica Schiefauers uppfattning som hon förde fram när hon fick årets Augustpris: priset för barn- och unga bör delas i två.
Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?
Bättre och mer bevakning av barn- och ungdomskultur på ett seriöst och kunnigt sätt. Se ovan.
Vad har du saknat kulturpolitiskt?
Ett kulturliv tillgängligt för alla oavsett funktionsförmåga.
Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?
Som medlem i svenska PEN hoppas jag att fristadssystemet får ännu mer stöd. Yttrandefriheten naggas i kanten i många länder nu, också nära oss, och det är viktigt att utgöra en fristad för olika röster. Vi har den möjligheten.
Så hoppas jag att man i högre grad än nu ska satsa på att använda konstnärer av olika slag för ökad och snabbare integration av de nyanlända personer som kommer till Sverige. Musik, bild, dans och texter på lättläst svenska kan vara genvägar in i språket och samhället. Jag tror att 2016 blir ett intressant och bra år för böcker på lättläst svenska, där målgruppen är vuxna, ämnena angelägna men språket är enkelt. Det är en demokratisk fråga, att kunna delta i samhällsdebatten.”
Om du vill läsa samtliga svar från alla olika kulturutövare som var med i Kultwatch kan du göra det här: