Som författare har man kort tid på sig att fånga läsarens intresse i valet av bok. Omslaget är en löpsedel, ett utropstecken. Det ska locka till att låna eller köpa boken, dra läsaren till sig.

Fast jag fortfarande arbetar med råmanuset till bok 3 i Darwinserien, Enbart kvinnor, så finns nu omslaget i princip klart. Det är Emma Graves som har gjort det så lysande och hon har även gjort omslagen till del 1 och 2 i serien: Nämn inte de döda samt Cyklonvarning.

Både elden och stjärnhimlen är viktiga ingredienser i den tredje boken och därför är jag så glad att omslaget trycker starkt på det. Gemenskapen runt elden, den livgivande. Där också berättelser föds och har fötts genom årtusenden.

En del som fick se omslaget har tyckt att kvinnan som skriker eller ropar i stjärnhimlen är skrämmande. Ändå känner jag att den symboliserar bokens innehåll och kärna bra. Enbart kvinnor handlar om en förlossningsgrotta som ursprungsbefolkningens kvinnor har fött barn i under årtusenden. Den hotas nu av ekonomiska intressen då det finns en uranfyndighet på samma plats och ett gruvbolag vill spränga grottan för att kunna provborra och projektera. Arbetstillfällen ställs mot traditioner.

Så kvinnan som skriker på omslaget kan göra det i både ilska och smärta, tänker jag. På så sätt är det kongenialt.

Jag kommer att återkomma och berätta mer om bokens innehåll och tema inom kort. Ny version av råmanus ska lämnas till förlaget den 10 september, så efter det flyter jag upp till ytan en stund igen.

Och jag hoppas förstås att du ska gilla omslaget lika mycket som jag gör.