Invald i Svenska Deckarakademin!

Till min stora glädje har jag nyligen blivit invald i Svenska Deckarakademin, som bland annat utser Årets bästa deckare och Årets bästa deckare för barn och ungdom, Spårhunden. Svenska Deckarakademin startades 1971 och har haft några av mina journalistiska förebilder som medlemmar: Barbro Alving och Thorsten Ehrenmark, till exempel.

På hemsidan finns en kort introduktion av mig. Här är en längre presentation för den som vill veta mer om vilka deckare och thrillers jag föredrar att läsa:

Christina Wahldén

Journalist och författare, född 1965. Reporter på Svenska Dagbladet under 25 år, varav tio år som kriminalreporter. Sedan 2013 författare på heltid.

Har skrivit ungefär 50 böcker, där hälften är på lättläst svenska. Många av böckerna handlar om brott mot kvinnor och barn, som våldtäkt och hedersrelaterat våld. Debuten Kort kjol från 1998 är fortfarande den mest lästa boken. Fyra av böckerna är deckare för barn; serien Glasögonklubben, Snöspöket och Midsommartavlan samt den fristående Fågelöns hemlighet.

Mina tre deckare för vuxna handlar om sexhandel i Norrbotten (Till salu), om psykisk ohälsa (Gå på vatten) samt om människohandel (Operation Ormens huvud). Huvudpersonen Hedvig Ek arbetar som den första kvinnan i operativ tjänst vid Nationella insatsstyrkan tillsammans med kollegan Rafael Alba.

Det är skarpa hjärnor och smarta intriger jag går igång på, snarare än muskler, vapen och hårdkokta typer. Därför var just Nationella insatsstyrkan en given arbetsplats för min polis. De skjuter inte särskilt ofta. De förhandlar i det tysta. De kan konsten att inte synas.

Som liten inledde jag min deckarläsning med böckerna om Kalle Blomkvist. Inte alla vet att Astrid Lindgren under en tid var anställd som stenograf hos den legendariske kriminalteknikern Harry Söderman, även kallad Revolver-Harry. Ture Sventon slukade jag också med förtjusning.

Som tonåring förälskade jag mig i deckare av Stieg Trenter och Dorothy L Sayers. Sedan gick jag via spionromaner av John le Carré och Jan Guillou åter till deckare av Henning Mankell, Åsa Larsson och Leif GW Persson. Jag gillar Stieg Larsson och även uppföljaren David Lagercrantz. (Där är det nog min bakgrund som murvel som gör att jag känner igen och uppskattar tidningsmiljön runt Mikael Blomkvist.)

Eftersom jag tycker om att resa är jag särskilt förtjust i deckare som utspelar sig i för en europé avlägsna miljöer: Miss Phryne Fisher i 20-talets Melbourne och Deon Meyers böcker från Sydafrika. Karin Alfredssons böcker om läkaren Ellen Elg har en angelägenhet som jag uppskattar. Ofta tangerar ämnena sådant jag själv har skrivit om som kriminalreporter. När jag har behövt något uppmuntrande har Miss Ramotswe och Damernas detektivbyrå i Botswana varit en tröst att återvända till.

Fortfarande ligger mina litterära preferenser närmare spionromaner och thrillers än rena deckare. Böcker som John le Carrés The Constant Gardener eller Tinker Taylor Soldier Spy som får mig att känna mig smart som läsare gör mig på gott humör. Det är också skildringen av en internationell miljö och globala problem som jag gillar.

Min deckarläsning kan beskrivas som anglofil och jag är på allvar förtjust i karaktären James Bond. Där har tiden nu äntligen kommit ikapp berättelserna och vi kan sannolikt vänta oss såväl en färgad som en kvinnlig Bond i en inte allt för avlägsen framtid. Det är något jag ser fram emot.

Två saker i deckare får mig att helt tappa intresset: uppenbara sakfel och seriemördare.

Under min tid som kriminalreporter kunde jag knappt läsa deckare. Det var så många fel i skildringen av polisens arbete. Kurt Wallander envisas med att gå in ensam i hus utan att vänta på förstärkning. Och då gillar jag ändå Kurt skarpt. Felaktigt beskrivna utredningar och rättegångsförfaranden förekommer tyvärr ymnigt.

När trovärdigheten brister och får vika sig för dramaturgiska skäl får jag svåra problem som läsare. Nu, med några års distans och inga verkliga rättegångar att bevaka, känns det åter möjligt och rentav lockande att gå in i gåtornas värld. (När jag skrev om grova brott i verkligheten läste jag hellre trädgårdsböcker än deckare. Jag hade nog av spänning på jobbet.)

Och, som sagt, förekommer det en seriemördare är det kört. Jag slutar att läsa direkt när folk har ihjäl fler än två personer.

Mitt totala ointresse för seriemördare beror givetvis, och som alla väl pålästa deckarälskare vet, på att de knappt alls finns i verkligheten.

Däremot finns det förstås alldeles för många deckare jag inte har läst än. Jag avser att ändra på det snarast.

Läs gärna mer om Svenska Deckarakademin här:

http://deckarakademin.org/hem/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.