När jag skriver det här har barnboken Mitt käraste gyllene barn, om Kaja Finkler, som som tioåring överlevde Bergen-Belsen på egen hand, varit ute i knappt en månad. Mottagandet har varit fint och intresset stort, vilket glädjer både mig och Kaja Finkler.

Dagens Nyheter recenserade boken och skrev då bland annat:

”Det är oändligt svårt att berätta om Förintelsen för mellanstadiebarn, utan att det vare sig blir för fasaväckande eller för förljuget. Det är också ett mästarprov i sig att omvandla verkliga berättelser till fiktion. Christina Wahldén, som skrivit åtskilliga barn- och ungdomsböcker, har ett förflutet som journalist och förmåga att förvalta intervjumaterial.”

Lotta Olsson i DN skrev också:

”Berättelsen om koncentrationslägret upptar bara en liten del av boken, men gör ett djupt, fasansfullt intryck.”

Hennes recension slutar:

…”det är en befrielse att Kaja Finkler lyckas berätta nu, inför en lyhörd författare som ger henne röst.”

Såväl svenska ambassaden i Tel Aviv, Israel, och svenska ambassaden i Washington D.C., USA, har berättat om Kaja Finkler och boken på sina Facebooksidor. Den amerikanskan ambassaden i Stockholm intervjuade Kaja på Zoom och gjorde även en film som ligger på youtube:

Jag är mest av allt glad över att Kaja Finkler har fått hålla boken om hennes barndom under kriget i sin hand. Ett exemplar av boken finns i biblioteket hos United States Holocaust Memorial Museum i Washington DC. Ytterligare ett finns, så snart pandemin är över, i biblioteket hos Yad Vashem i Jerusalem, Israel.

Jag känner en otrolig ödmjukhet över att Kaja ville och vågade och orkade berätta om allt detta för mig. Jag hoppas att många ska läsa boken, då det snart inte längre finns så många överlevande kvar.