Att skriva böcker är ett ensamt jobb. Man har hjälp av förläggare och redaktör, men man vet ändå inte riktigt hur boken kommer att tas emot. Min nya deckare Nämn inte de döda kom ut den 22 januari. BTJ och bloggare har skrivit snällt för det mesta. Den 25 januari lyfte så Lotta Olsson i DN upp boken. I en rolig och personlig text skriver hon bland annat:

”Det är förstås ett fullständigt kamikazeuppdrag att som svensk skriva om urbefolkningen i Australien. Allt kan bli fel, och själv har jag aldrig varit där, så vad vet jag: Christina Wahldén kanske gör en massa fel.

Fast det gör inget, det är så spännande att jag hade läst vidare även om hon hade låtit Australien bebos av utomjordingar.”

Det låter ju lovande. Men visst, det ÄR ett kamikazeuppdrag och det finns säkert de som inte tycker att jag träffar tonen rätt. Boken skildras genom ett utifrånperspektiv, men min ambition är också att berätta om den makalösa plats som Australien är, trots alla svårigheter som finns.

Lotta Olsson fortsätter:

”Christina Wahldén berättar om landskapet, om sandstränder och hetta och ginger beer och barbecue, om påkörda känguruungar (nåja, en vallaby, en sorts små kängurur) och ensamma poliser. Men det hon framför allt gör är att berätta om urbefolkningen. Brotten mot dem är ofta osynliga: de anmäls sällan, och om de anmäls blir de knappt utredda.

Det finns ett raseri i ”Nämn inte de döda” som påminner om Katarina Wennstams, och precis som hon använder sig Christina Wahldén av statistik och en vämjelig verklighetsbakgrund.”

Som författare blir man ju glad när den som läst blir berörd och gillar miljön, karaktärerna och förhoppningsvis grundberättelsen. Så idag är jag väldigt glad.

Vill du läsa hela recensionen finns den här: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-tipsar-5-x-nya-deckare/