I en vecka har jag fått den stora förmånen att åka runt i Norge och träffa norska skolelever för att prata om mina böcker. Det är Föreningen Norden som arrangerar besöket i och omkring Trondheim. Tanken är att norska barn ska lära sig lite svenska. Möjligen ska jag förhoppningsvis lära mig lite norska också.
Fast jag har skrivit drygt 40 böcker finns ingen av dem översatt till norska. Några finns på danska och finska, som också är små språk. En kommer snart på ungerska och tre finns på tyska. De norska barnen har fått utdrag ur mina senaste böcker på svenska. En del har läst hela, andra har läst delar.
Norge och Sverige ligger nära varandra och mycket är likt, men mycket är också olikt. En del ord finns på båda språken, men betyder olika saker, som ordet rolig. Det kan ge förvirring.
Jag har svårt att se skillnad på norsk och dansk tryckt text. I Norge tycker många att det är lättare att läsa danska än svenska, medan det är enklare att förstå talad svenska än talad danska.
När jag frågar vad de tycker är det svåraste med svenskan svarar en flicka:
– Den runda bokstaven med två prickar över, den är svår.
Jag säger att de har samma ljud, ö, men skriver det annorlunda. Det har hon inte tänkt på.
Många barn här har släkt i Sverige. Många besöker Sverige på loven. Det finns många band mellan språken.
En skillnad mot när jag möter svenska skolelever är att det känns som om norska barn tycker bättre om att läsa. De flesta nickar och de flesta har någon favoritgenre. Många gillar krim, alltså deckare. Det ska vara spännande.
På flera av skolorna där jag har varit läser barnen en kvart varje morgon på skolan och 20 minuter högt varje kväll för föräldrarna hemma. Föräldrarna ska till och med intyga med kryss på blanketter att de har blivit lästa för. Blanketterna ska sedan lämnas tillbaka till skolan.
Det där är ett bra trick, tänker jag. Också för vuxna. Högläsning är underskattad som underhållning och trivselfaktor. Kanske börjar föräldrarna själva att läsa mer på kuppen. Det borde fler svenska skolor pröva.
Men när barnen vill veta vad jag tycker om Zlatan och Northug då säger jag att jag inte vill prata om skidåkning i Norge. Fotboll, däremot, det kan vi prata om.
Och här, precis som hemma, har många elever läst Zlatans självbiografi. Jag läser den äntligen själv nu, eftersom så många som jag träffar har läst den. Jag kan inte mycket om fotboll, men boken är väldigt underhållande och intressant ändå. Framför allt är den rolig och man hör Zlatan prata när man läser den.
Men hur han låter när han pratar på norska, det vet jag förstås inte.