Den demokratiska demonstranten

Aldrig någonsin tidigare i hela mitt liv har jag demonstrerat. Vare sig för eller emot någonting. Aldrig gått med ett plakat eller skanderat en enda mening.

Tills idag.

Idag demonstrerade jag för första gången i livet.

Jag tillhör egentligen den gamla skolan som tycker att nyhetsreportrar ska vara neutrala. Inte uttrycka någon personlig åsikt någonsin utan alltid vara saklig och balanserad. Aldrig skriva på namninsamlingar eller svara på enkäter. Aldrig delta, enbart iaktta och stå bredvid. Ändå är det ju så att man i urvalet av nyheter och texter kan se vad en person anser vara viktigt. Jag har själv ägnat ett yrkesliv åt att intervjua utsatta personer, de som ingen röst har.

Efter morden på medarbetarna på satirtidningen Charlie Hebdo går det fasen inte att vara tyst längre. Idag ordnade Uppsala författarsällskap och Uppsala Nya Tidning en manifestation på Stora torget i Uppsala till stöd för det fria ordet och den fria bilden. En manifestation som var både politiskt och religiöst obunden. Det kändes helt självklart och viktigt och nödvändigt att gå dit och delta.

Vi var kanske ett par hundra som samlades i en cirkel på torget. Många ansikten var välbekanta och välkända, både journalister, författare och politiker. Men också för mig okända personer hade kommit dit för att de ville det. För att säga att pennor är starkare och mäktigare än vapen. I trots.

En del hade facklor, andra plakat i händerna. Jag hade bara min penna, men jag höjde den mot den mörka kalla himlen som så många andra. Några började slänga fram sina pennor i en hög på marken, vi andra följde efter. Det blev bilder, ljus och marschaller i cirkelns mitt.

Talarna var många och engagerade. Varje inlägg avslutades med den hashtag som spridit sig över världen: JeSuisCharlie. Plötsligt, när jag sa det högt, insåg jag att det rimmar.

Ulrika Knutson sa ungefär så här:

– Jag är inte alls Charlie. Men idag är jag det. Je suis Charlie.

Applåderna blev till ett dovt dån av alla vantar.

Jag gick hemåt märkligt upprymd. Att skriva är ett ensamt arbete. Men vi är många. Och som en talare sa: Vi kan alla bära de tolv mördade brobyggarna på satirtidningen inom oss. Idag och alla andra dagar.

Låt oss göra det. Låt oss ta våra ord och bokstäver och bygga nya broar. För mångfald och mot enfald. Mot fanatism och för tolerans.

En sak till lärde jag mig också idag:

demonstrera inte i januari utan mössa och vantar. Det är bittert kallt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.