Kategoriarkiv: Okategoriserade

Nämn inte de döda i Pocketpodden

Två dagar innan nomineringarna till Årets deckare blev kände fick jag vara med i Pocketpoddens 70:e program och prata om min 70:e bok Nämn inte de döda. Det blev ett intressant samtal med programledaren Lisa Tallroth om vem som får skriva om vad, varför jag är så besatt av Australien och vilka likheter det finns i synen på ursprungsbefolkning mellan Sverige och Australien. Som författare är det en gåva att får tala med en engagerad läsare som har reflekterat runt det som hen läst. Jag är väldigt glad för den möjligheten.

Så vill du veta mer om bakgrunden till min bok som nu är nominerad till Årets deckare kan du med fördel lyssna på programmet. Du hittar Pocketpodden där poddar finns. Avsnitt nr 70, alltså.

https://poddtoppen.se/podcast/1456600703/pocketpodden

Nämn inte de döda finns för övrigt ute i pocket nu, med nytt fint omslag, om man föredrar att läsa på papper. Annars finns den både som ljudbok och som e-bok också.

Nämn inte de döda nominerad till Årets deckare

Kan man tävla i att skriva böcker? Det finns olika uppfattningar om det, diskussionen brukar svalla både i samband med Nobelpriset och med Almapriset liksom vid andra stora bokpris. Samtidigt kan det väcka läslust och intresse att ta del av de böcker som nomineras och det är ju alltid en bra sak.

Jag är otroligt glad och stolt över att min första Darwindeckare Nämn inte de döda, som kom ut i januari 2020, är nominerad till Årets deckare av Svenska Deckarakademin. Den valdes ut bland 135 inskickade böcker. Totalt är vi fem kvinnliga författare, och det är inget dåligt startfält jag får vara med i: medtävlande är Stina Jackson med Ödesmark, Tove Alsterdal med Rotvälta, Kristina Ohlsson med Stormvakt och E L Dezmin med Mig skall intet fattas.

Tove Alsterdal har jag läst allt av och hennes böcker tycker jag väldigt mycket om. Stina Jacksons båda böcker är också enormt starka och där kan jag känna igen mig i landskapets betydelse för berättelsen, även om jag skriver om Australien. Av Kristina Ohlsson har jag mest läst hennes barnböcker, men gillar dem skarpt. E L Dezmin är en ny bekantskap att stifta.

För första gången sedan priset började delas ut, 1982, är det enbart kvinnliga författare som är nominerade. Må bästa bok vinna, helt enkelt. Och vilken det blir får vi veta den 22/11 när även prisen för årets bästa till svenska översatta kriminalroman, årets bästa debutant samt årets bästa barndeckare delas ut.

Nämn inte de döda är Månadens pocket hos Bokus

Under oktober 2020 är min första Darwindeckare Nämn inte de döda utvald till Månadens pocket hos Bokus. Hela månaden kan man köpa den för specialpriset 49 kronor. Det gör mig förstås enormt glad och jag hoppas att det innebär att fler ska vilja läsa den.

Alla som skriver böcker vet att alla böcker inte blir pocket. Skriver man för yngre barn blir de inte pocket för att små barn inte läser det. Skriver man för unga vuxna eller för vuxna så vet man att det bara är böcker som säljer tillräckligt bra i inbundet som också får bli pocket. Så det är ett slags indikation: ser du en bok i pocket betyder det att den har gått hyfsat bra i inbundet.

I fallet med Nämn inte de döda har pocketen fått ett helt nytt omslag. Det finns två blurbar med och det är också fint. En blurb är ett citat av någon som läst boken och förhoppningsvis gillat den. I mitt fall kommer de från Dagens Nyheter (”Spännande in i det sista.”) och M-Magasin (”Djupt imponerande.”).

Så jag hoppas förstås att fler ska vilja läsa om Bluey och Jess, om det tropiska klimatet i Darwin och den vilda naturen och människorna där. Följ med!

(Och skulle man ändå föredra en inbunden bok så finns den nu i början av oktober till specialpris hos Adlibris för 99 kronor.)

Koja Agency företräder mina barnböcker utomlands

Jag är så glad och spänd inför att agenturen Koja Agency har valt att företräda mina senaste barnböcker utomlands. Till att börja med är det boken om klimatet som heter Expedition Rädda revet. Sedan är det tre böcker som utspelar sig under andra världskriget; Tulpanpojken, Spionen i äppelträdet och en bok som kommer ut i januari: Mitt käraste gyllene barn.

Som författare är man ju bäst på att skriva sina böcker och att prata om dem. Men att få dem att flyga ut i världen behöver man hjälp med. Några andra av mina böcker finns sedan tidigare på danska, finska, tyska, holländska och spanska. Alltså översatt till fem språk. Nu hoppas jag förstås att de här fyra böckerna ska bli översatta också.

Om jag har gjort rätt här (vilket man inte helt säkert vet) och Kojas katalog kommer med på hemsidan så kan man se mina böcker presenteras på sidorna 39-41:

BTJ om lättlästa Kort kjol

Bibliotekstjänst är de enda som i tryckt form recenserar samtliga barn- och ungdomsböcker som ges ut. Annars får man som författare nu ofta förlita sig på bokbloggare och instagramkonton. Därför blir jag glad över följande omdöme, som är ett utdrag ur BTJ:s recension:

Även om Metoo-rörelsen har rört om i grytan så är denna berättelse ständigt aktuell och det är bara att välkomna en lättläst version som gör den tillgänglig för alla. Den avskalade skildringen gör att maktstrukturerna blir ännu tydligare och det blir också lätt att själv tänka vidare kring hur den utsatta Myran upplever sin situation när hon ska anmäla hos polisen och genomgå undersökning, möta skolkamraterna som hört rykten, ta sig igenom rättegången och långsamt börja läka. Wahldéns journalistiska bakgrund märks i berättelsens driv, viljan att skildra flera perspektiv samt lyfta fram fakta på ett begripligt sätt.

I år 2020 är det 22 år sedan jag debuterade med ungdomsromanen Kort kjol. Den har hittills sålt i drygt 50 000 exemplar och går fortfarande att köpa. Jag hade ju önskat att en bok om våldtäkt och hur det påverkar en person inte skulle vara aktuell längre. Men den verkar bara öka i popularitet, fast den är så gammal att de inte ens har mobiler i boken. För det hade man inte som nu när den kom ut 1998. I förra årtusendet!

När boken skrevs var jag mest ute på gymnasieskolor och talade om den. Nu får jag frågor från lärare som undervisar i sjätte klass. Jag sätter gränsen vid åttor och uppåt. Men jag är så otroligt glad över att den nu också finns tillgänglig bearbetad till lättläst svenska, förtjänstfullt av Lina Stoltz. (Jag tror att det är bra att någon annan än författare bearbetar, för man är så insnärjd i sin egen berättelse och ser inte riktigt klart.)

Jag tror att Kort kjol som lättläst kan spela roll för samtal om samtycke och gränser, för vad som är okej och vad som inte är det, också för personer som av olika skäl har svårt att läsa fulltextboken. Det kan vara personer med olika lässvårigheter, nyanlända eller de som har det allmänt jobbigt med att läsa böcker.

En bra sak är att den lättlästa Kort kjol har ett omslag som väldigt mycket liknar ”vanliga” Kort kjol. Man sticker inte ut om man läser den lättlästa versionen. Om några år firar boken 25 år. Då har den sedan länge varit äldre än många av sina läsare.

Extra roligt är också att den om en knapp månad också kommer att finnas som ljudbok hos Rabén&Sjögren, förlaget som fulltextversionen är utgiven på. Och ljudboken är fulltextversionen. Så är den lättlästa versionen av någon anledning för jobbig att ta sig igenom kan man också snart lyssna på berättelsen.

Man kan som bekant även läsa med öronen.

I god tro en välskriven, lättläst bladvändare

Den 4 september kommer den tredje delen i serien om Hawa som vill bli polis ut. Boken, som heter I god tro, riktar sig till läsare 9-12 år men kan läsas även av äldre. Här kommer Hawa något fuffens på spåren när hon praktiserar på en bilfirma.

BTJ, Bibliotekstjänst, som recenserar böcker för alla landets bibliotek, skriver bland annat:

Med denna välskrivna, lättlästa bladvändare, och med lika delar humor och värme, skriver Christina Wahldén på ett förtjänstfullt sätt in sig i genren barn- och ungdomsdeckare. Unikt i detta sammanhang är samhällsengagemanget, där våld i nära relationer och rätten till sitt eget liv är i fokus. Berättelsen väcker inte bara läslust utan synliggör också förtryck. Boken avslutas med lästips, men än mer betydelsefullt är en lista med telefonnummer och hemsidor dit man kan vända sig om man känner sig utsatt eller vet någon som, i likhet med bokens karaktärer, är det. Helhetsbetyg: 4.

Som författare blir man så klart väldigt glad. Även om jag önskar att ingen läsare ska behöva använda listan med telefonnummer och hemsidor där man kan få hjälp i slutet av boken.

Helt andra böcker än jag trodde

I inlägget nedan ser ni vad jag trodde att jag skulle läsa i sommar. Den enda jag hittills har läst ut, och tyckt mycket om, är Ocean Vuongs bok. De andra har jag av olika skäl bara kommit halvvägs in i.

Jag läser ofta flera böcker samtidigt. I sommar har det blivit fler än vanligt som pågår samtidigt. Jag blev tipsad om Bergens stjärnor av Jojo Moyes. Den handlar om ridande bibliotekarier i Kentucky på 30-talet. En fin och rolig bok på många sätt. Om att följa sina drömmar.

Av olika skäl har jag också läst mycket om andra världskriget. En författare jag gillar allt mer är Elly Griffiths. Hennes Huset vid havets slut rekommenderas. Jag har också kommit halvvägs i hennes The Zig Zag Girl som utspelar sig i Brighton 1950. Fina miljöer.

Om andra världskriget handlar också PO Enquists Legionärerna. Om baltutlämningen.

Nu när man inte kan resa obehindrat kanske reseskildringar kan stilla en del av den hungern. Paul Theroux har skrivit ett stort antal sådana och The Elephant Suite handlar om Indien.

Och så böcker om Australien. Alltid. Jag har dåligt tålamod med att lyssna, men The Yield, av Tara June Winch, har jag bara kommit åt som ljudbok än så länge. Där finns flera berättarröster och jag måste försöka få tag i den som tryckt text för att förstå den bättre. Boken vann nyligen det prestigefyllda priset Miles Franklin Award. Den handlar om språk och identitet, om ursprungsbefolkningen och om kolonialisering av ett språk. När jag skrev min bok Den som jag trodde skulle göra mig lycklig, om Linnés lärjunge Daniel Solander som reste till Australien, funderade jag mycket på det där. Hur europeiska män gav namn till djur och växter som redan hade namn. Och vad det sedan kom att betyda.

Ett annat tips, som ligger på Sveriges Radios hemsida, är inläsningen av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten som Rolf Lassgård har gjort. Nästan omöjlig att sluta lyssna på.

En tröst i svåra tider som nu under pandemin är ju annars barnböcker. Att återgå till det där som man gillade när man var liten. Under sommaren har jag haft tät kontakt med Kaja Finkler som överlevde Bergen-Belsen som tioåring. Hon har varit med om väldigt svåra saker och vi har pratat mycket om trösten i barnböcker. Hon kom till Sverige våren 1945 och väntade här på sin mamma som också överlevt kriget. Sedan reste de tillsammans till Kajas morfar i New York. Jag har skrivit en bok om hennes upplevelser, den heter Mitt käraste gyllene barn! och kommer ut i januari 2021.

Samma år som Kaja kom till Sverige, 1945, gavs Astrid Lindgrens Pippi Långstrump ut. Det var inte alla som gillade en stark tjej som sov med fötterna på huvudkudden. Men som tröst i coronatider har jag skickat både Pippi och Ronja Rövardotter till Kaja. Jag hoppas hon ska gilla dem båda.

Själv har jag inlett en omläsning av Harry Potter av JK Rowling. Vilda äventyr som räcker länge. Första gången jag läste dem turades min man och jag om att läsa högt för våra barn och jag inser nu att jag missat delar av berättelsen och en del detaljer. Som grädde på moset har familjen nu i sommar genomfört ett Harry Potter-maraton av filmerna. Rekommenderas!

Så: alla slags böcker ger tröst och kraft. Vi kommer att behöva böcker och berättelser mer än någonsin den här hösten som kommer. Spännande böcker och roliga böcker tar oss genom svåra tider. Trevlig läsning!

Sommarläsning

Snart lämnar jag in min första version av nästa års deckare till mitt förlag. Höstens barnbok är snart skickad till tryck. Då uppstår en lucka som gjord för att fylla med läsning baserad på lust. I sommar kommer jag mest att läsa böcker för vuxna, men man vet aldrig, det kan ändras. Jag har redan börjat tjuvläsa i Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Den har formen av ett brev från ett barn till en mamma där båda delar flyktingskapets svårigheter. Ett otroligt poetiskt språk fyllt av både smärta och skönhet.

Utöver det har jag (Boken om) min trädgård av Jamaica Kincaid på min lista. Jag älskar trädgårdsböcker, det är som feelgood för mig. Det här sägs vara en bok om trädgårdens koloniala historia och det intresserar mig väldigt.

Vi är Orlando av Johan Hilton vill jag också läsa. Om attentatet mot en nattklubb 2016 och hatet mot hbtq-samhället där 49 människor mördades och många skadades. Den har fått fantastiska recensioner.

Ytterligare en skildring i genren true crime är Peter Englunds Söndagsvägen. Om ett kvinnomord 1965. Den vill jag läsa av flera skäl; han skriver bra, våld mot kvinnor intresserar mig och mordet skedde samma år jag föddes. Boken beskrivs bland annat som en skildring av Sverige under rekordårens topp.

Annars är ju sommaren en bra tid för att läsa gamla böcker som man kanske har missat. Jag tänker plöja en samlingsvolym av John le Carré, en av mina absoluta favoritförfattare. Och så har jag en Leif GW Persson som jag inte har läst.

Utöver det blir det faktaböcker om Australien. Och kanske ett och annat oväntat loppisfynd.

När jag tittar på listan här ovan är den inte helt typisk för min läsning. Jag brukar läsa fler kvinnliga än manliga författare. Och fler utländska än svenska. Men sommaren är också en bra tid att pröva att läsa något som man aldrig har läst förut, i en ny genre, från ett nytt land, ur ett nytt perspektiv. Trevlig sommar!

#BlackLivesMatter

Jag ser på det som händer nu i USA med chock. Övervåldet där ger genklang också i Australien, som jag känner bättre. Jag har länge brottats med frågan om vem som får skriva vilka berättelser och hur. Att inte ta någon annans röst, men att inte heller vara tyst och stå bredvid och titta på utan att säga något känns också viktigt. Att tro på alla människors lika värde. Jag har skrivit flera barnböcker om Hawa, en flicka med somalisk bakgrund i Sverige. I min senaste deckare från Darwin, Nämn inte de döda, handlar det just om hur ursprungsbefolkningen behandlas. Jag som är balanda, alltså inte tillhör ursprungsbefolkningen, har försökt att hänvisa vidare till andra med mer kunskap och personlig insikt. Här är några konkreta tips:

– Vill man som svensk lära sig mer om hur det är just i Australien kan man titta på tv 4 sänder den andra säsongen Mystery Road 21:00 på torsdagar. Utan att ha sett det gissar jag att konflikter mellan polis och urbefolkning finns med. Den är inspelad i Kimberley, visserligen i västra Australien men nära Darwin. I den första säsongen var det många starka insatser från skådespelare som själva tillhör ursprungsbefolkningen.

– En mycket läsvärd bok är Bruce Pascoes Dark Emu. Går att beställa som pocket och e-bok i Sverige. Om hur urbefolkningen inte alls enbart var jägare och samlare utan också byggare av bostäder, lagerlokaler och avancerade system av fiskfällor. Mycket av det förstördes av kolonisatörerna för att man inte skulle kunna bevisa att olika platser redan var bebodda och brukade. Pascoes egen bakgrund har ifrågasatts av kritiker, men jag uppfattar boken och honom som mycket seriösa.

– Om man vill stötta urbefolkningen i Australien är konst en bra sak att köpa. Om man har råd går det att få verk skickade till Sverige i omonterat skick. Viktigt är att det ska vara rättviseproducerat i Australien och inte kopior från Kina eller Indonesien. På hemsidan till det fantastiska kulturhuset i Alice Springs Araluen Art & Cultural Centre, där mycket konst från avlägsna platser samlas och säljs, kan man lära sig mycket. Titta särskilt under fliken Desert Mob. (Årets utställning är tyvärr inställd pga corona.)

Nya texter på gång i skrivarbubblan

När en bok väl kommer ut så har man som författare oftast arbetat med den i minst ett år. Det som finns i bokhandeln nu är det jag skrev tidigare. Det jag skriver nu kan du läsa först i höst eller nästa år.

Olika författare arbetar på olika sätt. En del börjar med ett blankt blad, en tom sida i ett worddokument. Så skulle inte jag kunna arbeta. För mig är ett synopsis viktigt. I mitt fall när det gäller böcker för barn och unga är ett synopsis på några sidor. Där står titel och vad som ska hända, hur det börjar och hur det slutar. Sedan kanske jag avviker från det, men jag har något att hålla mig i.

Nu arbetar jag samtidigt, men i omgångar, med tre olika texter. En deckare för vuxna, som kommer ut i januari 2021. Det är fortsättningen på Nämn inte de döda och den nya boken heter Cyklonvarning. Där har jag just nu skickat en första version av hela texten till min förläggare. Jag får tillbaka den i mitten av maj och har sedan ungefär en månad på mig på att sammanställa en första hel version som sedan kan gå till min redaktör.

För Cyklonvarning slog jag personligt rekord i längd för synopsis. I stället för några sidor planering hade vi 50 sidor synopsis innan jag började att skriva. Då fanns varje scen nedskriven och ur vems perspektiv den skulle berättas. Det är en sak jag har lärt mig i och med deckaren; att hålla ett perspektiv, att låta en person berätta i taget. Och då kan inte jag veta vad du tänker, utan jag kan bara berätta det jag ser och vet. Sedan kan man byta person i nästa scen.

Det faktum att jag hade 50 sidor planering att utgå ifrån gjorde det också möjligt att skriva 350 sidor på drygt tre månader. Det var också härligt att få lägga tillbaka de kapitel som vi lyfte ut ur bok ett, som var det allra första jag skrev i serien om poliserna i Darwin i norra Australien. Det är dramatiska beskrivningar av cyklonen Tracy som brakade in över stan på juldagen 1974 och då många människor dog. Jag har låtit polisen Blueys lillebror omkomma i Tracy och det har märkt honom för livet.

Den andra boken som jag jobbar med nu är inte lika lång som Cyklonvarning. Det är den tredje boken om Hawas hemliga detektivbyrå som heter I god tro. Där har Hawa kommit en mystisk stöld på spåren. Den ligger hos min redaktör nu och den ska komma ut den 4 september i höst. Hawa är rolig att skriva och det var särskilt kul att skriva om några biljakter som bibliotekarien Barbro gör tillsammans med Nettan. Ni får läsa resten i boken.

En del böcker tar längre tid än andra att skriva. Jag har skrivit två böcker om andra världskriget som båda bygger på sanna berättelser: Tulpanpojken och Spionen i äppelträdet. När jag skrev Spionen i äppelträdet fick jag kontakt med en kvinna som överlevde koncentrationslägret Bergen-Belsen som tioåring 1945. Hon ville att hennes berättelse och öde skulle bli en barnbok.

Kaja, som hon heter, blev räddad till Sverige och hit kom också hennes mamma Golda som också överlevt i ett annat läger. De reste sedan tillsammans till USA där Kajas morfar bodde. Kaja blev sedan professor i ett ämne som heter antropologi och hon reste mycket till Mexiko som vuxen och forskade där.

Jag träffade Kaja i hennes hem i USA 2018. Under tre dagar pratade vi mycket och jag bad henne berätta om sin uppväxt. Det kluriga är att hon talar engelska men inte svenska. Jag pratar också engelska, men inte så bra att jag kan skriva på det språket. Jag skriver på svenska och då kan inte Kaja läsa det.

Vi har mejlat fram och tillbaka väldigt mycket nu. Jag har också fått nästan 100 brev från Kaja och Golda efter krigets slut. De är översatta från polska till engelska. Alla breven får inte plats i boken, men en del ska förstås vara med.

Jag är väldigt glad att jag fick träffa Kaja. Arbetsnamnet på boken om henne är Mitt käraste gyllene barn! för så börjar ett av hennes mammas brev till henne. Det var när mamman precis hade fått veta att Kaja levde. Den boken är tänkt att komma ut den 27 januari 2020. Det är ett speciellt datum, för det är också Internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Dessutom är det Kajas mammas födelsedag, Goldas födelsedag. Golda lever inte längre, men det är ändå fint att boken kommer ut just den dagen.

När boken om Kaja kommer ut kommer också en pocketutgåva av Tulpanpojken och Spionen i äppelträdet ut ungefär samtidigt. Båda böckerna ska ges ut med en och samma rygg. Vi hoppas att den ska kunna användas i skolorna som utgångspunkt för samtal om krig och fred och diskriminering och fördomar.

Nu i höst kommer också en lättläst version av min debutbok Kort kjol ut. Den är 22 år gammal men är ändå väldigt läst. Jag är extra glad över att texten nu kommer att finnas på lättläst svenska så att man kan prata om sådant som samtycke, sexualitet, övergrepp, gränser, våldtäkt utifrån boken.

På ett år från och med nu gör det att jag har fem böcker av väldigt olika slag som kommer ut på tre olika förlag. Där är författare också olika. En del vill göra en sak i taget och göra klart innan de börjar med något annat. Jag är rätt otålig, så när jag väntar på respons på två texter kan jag arbeta med en tredje text. Det passar mig bra.

Hur är det för dig: kan du skriva på flera saker samtidigt? Och kan du läsa flera olika böcker samtidigt? Det är också olika. Jag brukar läsa minst tre böcker samtidigt. Mer om det en annan gång.