Kategoriarkiv: Okategoriserade

Boktips i en pandemi

Som författare sitter jag ju hemma och jobbar för det mesta. Så för mig är det inte så mycket som ändrats när det gäller hur jag arbetar, då de som kan uppmanas att arbeta hemifrån. Nu i slutet av mars skulle jag ha träffat ungefär 500 elever i Göteborg under det som kallas Litteraturveckan. Den blev, som många andra kulturevenemang, inställd och det är väldigt tråkigt. Men som läget är med corona nu var det troligen ändå det minst dåliga.

Om du sitter hemma och inte vet vad du ska läsa kommer här några tips. Själv har jag en massa böcker som jag ser fram emot att hinna läsa. Det finns något tryggt i att gå in i litterära världar när verkligheten blivit så konstig och okontrollerbar.

För barn och unga:

Alla böcker om mumintrollen av Tove Jansson. Kanske särskilt Farlig Midsommar som utspelar sig på en teater. Tove Jansson skriver om läskiga saker, men det slutar ändå alltid bra. Alla kommer hem till muminhuset där mamman har middagen klar.

Alla böcker av Astrid Lindgren. Beskrivning överflödig.

Svenska böcker för vuxna:

Just nu läser jag två böcker som utspelar sig långt norrut. Den första är Testamente av Nina Wähä. Om en stor familj mot en våldsam bakgrund. Den blev Augustnominerad och med all rätt mycket omtalad förra året. Den andra boken jag läser är Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba. Om tvångsförflyttningar av samer i början av 1900-talet. Otroligt sorglig och skrämmande läsning men samtidigt och just därför så viktig. Det här har vi inte fått läsa om i historieböckerna. Här stiger de verkliga människorna fram. Jag läste boken digitalt och då missar man tyvärr den otroligt fina formgivningen med många bilder. Så låna den gärna på biblioteket eller köp den.

Böcker översatta till svenska:

Jag är ju såld på böcker från Australien och här kan jag tipsa om en bok jag redan har tipsat om. Jane Harpers tredje deckare En förlorad man är hennes bästa tycker jag. Otäck. Handlar också om vad som kan hända på avlägsna platser, om än mycket varmare än i norra Sverige. Om avstånd och utsatthet.

En ny bekantskap från Australien är Pojke slukar universum av Trent Dalton. En gnistrande, skruvad, fantastisk berättelse om en pojke i Brisbane på 80-talet som växer upp med kriminella föräldrar och en storskurk som barnvakt. Bygger delvis på en sann berättelse. Hans andra bok är på väg ut snart och det ser jag mycket fram emot.

I övrigt tröstar jag mig personligen med trädgårdsböcker. Har just beställt en bok om författare och deras trädgårdar. Man kan ju också ägna tid åt att läsa flera böcker av samma författare, att utforska ett författarskap. Några sådana projekt för mig är John le Carré, Agatha Christie och Graham Greene. Bland andra.

Har man tillgång till att lyssna på böcker rekommenderas särskilt Kenneth Branaghs inläsning av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen som han ju också filmatiserat. Han läser de olika karaktärerna med en fantastisk samling röster, amerikansk engelska, brittisk engelska, belgisk brytning och svensk brytning. Bland annat.

Så den här tiden kan vi, bland annat, ägna oss åt att bli lite klokare och lite mer belästa. SJälv ska jag närmast ta itu med Elly Griffiths deckare Känslan av död. Bok fyra i hennes serie om en rättsarkeolog. Där förekommer frågan om europeiska museers rätt att ha skelett från urbefolkningar utställda. Här är det australiska ursprungsbefolkningen det gäller. Av intresse för mig när jag som bäst skriver uppföljaren till deckaren Nämn inte de döda som utspelar sig i norra Australien.

Språktidningen och Deckardårarna

Som journalist är det nyttigt att bli intervjuad själv ibland. Den som vill läsa ett längre samtal med mig om mitt skrivande kan göra det i Språktidningen, nummer 2/2020. Här finns en digital länk:

http://spraktidningen.se/artiklar/2020/02/som-journalist-har-du-en-rost?fbclid=IwAR1_wPvmSlc8t_g9wzFwEHGhjGPfPHRqMuTgTxz841AsO73fqyQh0b_Ztik

Om man hellre vill lyssna, och om man gillar deckare, så rekommenderas den nya podden Deckardårarna som Skånska Dagbladet har startat. I det andra avsnittet här pratar Gunilla Wedding och Pernilla Ekdahl bland annat om min deckare Nämn inte de döda:

http://www.skd.se/2020/02/18/januari-en-lysande-deckarmanad/?fbclid=IwAR31NP-djLZuMHWxZ3CWmwg4khLXxue3yx7_5YlFOk2My20kQppBT-YS7QA

De säger bland annat: ”En jättebra start på en serie” och det är ju glädjande. Samtidigt reflekterar de över bokens innehåll, vad de tycker fungerar (platsen, miljön, konstskildringen) och vad som kanske fungerar mindre bra (för många bakgrundshistorier i bok ett). Sådant är tacksam respons för författaren som just nu jobbar med att skriva på fortsättningen.

Fina ord om Nämn inte de döda

Nu är det drygt tre veckor sedan Darwindeckaren Nämn inte de döda kom ut. Jag är så glad över de många positiva recensioner som boken har fått. Särskilt roligt förstås att många som har läst säger att de vill ha en fortsättning. Det kommer de att få också. Om ett år kommer bok nummer två ut, med arbetstiteln Cyklonvarning.

Här är ett axplock ur recensionerna av Nämn inte de döda:

”Det finns ett raseri i ’Nämn inte de döda’ som påminner om Katarina Wennstams … spännande in i det sista.”

Dagens Nyheter

”Mordutredningen blottar ursprungsbefolkningens livssituation i allmänhet, kvinnornas i synnerhet, och författaren är genomgående driven att sätta fokus på just denna fråga. Att Wahldén har journalistisk bakgrund lyser igenom; historien har uppenbarligen krävt omfattande research och genomförandet imponerar. Den svenska blicken i boken går genom konststudenten Gretas ögon, vilket är ett smart grepp som möjliggör frågeställningar utifrån. Fortsättning följer, och det tackar vi för.”

Göteborgs-Posten

”’Nämn inte de döda’ är upprörande, lärorik, rejält spännande och man anar en stor kärlek till den här världsdelen och inte minst denna lilla del av den som vi lär känna här hos Christina Wahldén. Det är som sagt modigt av en svensk författare att ta oss med till en helt annan del av världen men så vitt jag kan bedöma gör hon det på ett lysande sätt och jag hoppas att vi snart får återvända.”

Skånska Dagbladet

”Christina Wahldéns fjärde deckare … är också hennes hittills överlägset bästa … Som läsare riktigt känner man fukten, hettan och dofterna, och man hör kakafonin av ljud från staden och dess invånare … Även om det är en bok om våld och rasism är det dock framförallt en kärleksförklaring till platsen och kulturen. Och även om intrigen är spännande är det ändå för skildringen av Darwin jag kommer att minnas.”

Borås Tidning

”Jag blir alldeles förtrollad av den miljö som Christina Wahldén visar upp som bakgrund till karaktärerna. Hon lyckas beskriva den påfrestande temperaturen lika väl som skönheten i landskapet. Trots värmen skapar hon ett besökssug. Intrigen är väl konstruerad … Det är vågat att placera en svensk kriminalroman i okänt landskap lång bort. Men när man gör det så skickligt som den här författaren gör känns det ändå inte fjärran. Karaktärerna och miljön blir snabbt välbekanta och man vill bara läsa och lära sig mer. Så bra då att det ska komma fler böcker om Bluey, Jess och Greta.”

DAST Magazine

’Nämn inte de döda’ är en spännande deckarhistoria, men det som framför allt gör berättelsen intressant är författarens kunskaper om den australiska ursprungsbefolkningens kultur och historia. Såväl miljöbeskrivningen som personporträtten är väl tecknade.”

BTJ

DN listar Nämn inte de döda som spännande deckare

Att skriva böcker är ett ensamt jobb. Man har hjälp av förläggare och redaktör, men man vet ändå inte riktigt hur boken kommer att tas emot. Min nya deckare Nämn inte de döda kom ut den 22 januari. BTJ och bloggare har skrivit snällt för det mesta. Den 25 januari lyfte så Lotta Olsson i DN upp boken. I en rolig och personlig text skriver hon bland annat:

”Det är förstås ett fullständigt kamikazeuppdrag att som svensk skriva om urbefolkningen i Australien. Allt kan bli fel, och själv har jag aldrig varit där, så vad vet jag: Christina Wahldén kanske gör en massa fel.

Fast det gör inget, det är så spännande att jag hade läst vidare även om hon hade låtit Australien bebos av utomjordingar.”

Det låter ju lovande. Men visst, det ÄR ett kamikazeuppdrag och det finns säkert de som inte tycker att jag träffar tonen rätt. Boken skildras genom ett utifrånperspektiv, men min ambition är också att berätta om den makalösa plats som Australien är, trots alla svårigheter som finns.

Lotta Olsson fortsätter:

”Christina Wahldén berättar om landskapet, om sandstränder och hetta och ginger beer och barbecue, om påkörda känguruungar (nåja, en vallaby, en sorts små kängurur) och ensamma poliser. Men det hon framför allt gör är att berätta om urbefolkningen. Brotten mot dem är ofta osynliga: de anmäls sällan, och om de anmäls blir de knappt utredda.

Det finns ett raseri i ”Nämn inte de döda” som påminner om Katarina Wennstams, och precis som hon använder sig Christina Wahldén av statistik och en vämjelig verklighetsbakgrund.”

Som författare blir man ju glad när den som läst blir berörd och gillar miljön, karaktärerna och förhoppningsvis grundberättelsen. Så idag är jag väldigt glad.

Vill du läsa hela recensionen finns den här: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-tipsar-5-x-nya-deckare/

BTJ ger Nämn inte de döda betyget 4 av 5

Min nya deckare Nämn inte de döda har releasedatum 22 januari. Det är pirrigt som författare att inte veta hur boken kommer att tas emot. Jag hoppas förstås att läsarna ska tycka om den, men jag vet inte ännu. Jag vet inte om kritikerna kommer att skriva något och om de skriver så vet jag inte om de kommer att gilla den. Dagarna innan en bok släpps är det ett märkligt vakuum.

En recension som har stort genomslag har redan kommit. Det är Bibliotekstjänst, BTJ, som skickas ut till alla bibliotek och kan ha betydelse för vilka böcker som köps in dit. Där får Nämn inte de döda 4 av 5 möjliga. Kritikern Inger Wassenius skriver bland annat:

”Nämn inte de döda är en spännande deckarhistoria, men det som framför allt gör berättelsen intressant är författarens kunskaper om den australiska ursprungsbefolkningens kultur och historia. Såväl miljöbeskrivningen som personporträtten är väl tecknade. Helhetsbetyg: 4”

Några förhandsläsare har också skrivit om boken hos Bokus.com. Signaturen MimmiGuld skriver bland annat:

” Boken utspelar sig i Darwin i Norra Territoriet och under läsningen googlar jag platser, maträtter, djur och växter. Boken blir en bra mix av deckare och fakta om Australien, dess lagstiftning och aboriginska seder och bruk.

Jag gillar hur Christina Wahldén skriver, det är mycket handling och ingen onödig utfyllnad. Det är också intressant att se Australien genom svenska ögon, ögon som verkar kunna sitt Australien. ”

Signaturen Susanne, som på Instagram heter @boksann skriver så här:

”Att Christina brinner för det hon beskriver råder ingen tvekan om! Med starkt engagemang målar hon, med sparsmakad text, upp en lågmäld berättelse som berör ända in i själen!
Hon väcker intresse för både samhällsfrågorna, platsen och kulturen genom att spegla dessa i sina tre karaktärer.
Detta är en väldigt välskriven bok på många sätt, och jag ser med stort intresse och nyfikenhet fram emot de följande böckerna i serien. ”

Villivonkansbooks, som heter likadant på Instagram, tycker så här om min bok:

” Det är en skrämmande och obehaglig berättelse om utsatta barn och kvinnor, övergrepp, rasism och segregation. Författaren skildrar livet och kulturen i Australien med stor finess och det väcker ett enormt sug efter att resa dit. Jag blir så nyfiken på landet. Jag gillar karaktärerna som alla bär på sin egen historia och längtar att få återse dem igen. Polisarbetet är intressant och allt Australien-liv är minst lika intressant och det tillsammans gör boken till en fängslande bladvändare. Nämn inte de döda är spännande och välskriven. En ruskigt bra bok! ”

Även på Bokus, som det ser ut nu, så får Nämn inte de döda fyra stjärnor av fem möjliga.

Jag inväntar boksläppet med spänning. Håll gärna tummarna tillsammans med mig.

Lyssna redan nu på Nämn inte de döda

Min nya deckare Nämn inte de döda, som utspelar sig i Darwin i norra Australien, kommer ut som tryckt bok den 22 januari 2020. Men redan nu i slutet av december, från den 27/12 närmare bestämt, kan man lyssna på den som ljudbok hos Storytel.

För mig är det första gången någonsin som ljudboken kommer ut innan pappersboken är tryckt. Det är både spännande och kul. Min bok är inläst av skådespelaren Malin Persson och hon har läst in den på rekordkort tid, då manus var helt klart först i början av december.

Själv är jag ofta för otålig för att lyssna på ljudböcker, även om jag vet att man kan snabbspola. Men att höra sin egen text som författare komma ut ur en skådespelarmun är något alldeles extra.

En del vänner har inte kunnat bestämma sig för om de ska lyssna på ljudboken eller invänta den tryckta boken i januari. Jag har sagt att man kan göra både och; först lyssna, sedan läsa. Några har inte kunnat hålla sig utan redan börjat lyssna. Vilket format du än väljer, så hoppas jag att du ska gilla karaktärerna och miljön som finns i boken. Jag hade roligt när jag skrev den. Och innan bok ett kommer ut börjar jag knåpa på bok två. Då har jag redan fokus inställt på framtiden när den första boken kommer ut. Det är på något sätt lugnande.

49 grader i skuggan i Australien

Den här hösten, 2019, har jag skrivit mycket om Australien. Dels i barnboken Expedition Rädda revet för 9-12 år eller äldre, dels i min kommande deckare för vuxna, Nämn inte de döda, som utspelar sig i Darwin i Norra territoriet. Jag har alltid läst mycket om, och tänkt mycket på, Australien, ända sedan jag pluggade i Sydney ett år, 1993.

Brandsäsongen kom redan på våren i år. Alltså, våren i Australien, som ju är vår höst. Det brann på flera hundra platser och många hundra hus förstördes. Några människor dog i bränderna, men inte så många som man hade kunnat befara. Temperaturerna är galet höga. Nu i slutet av december är det 49 grader varmt på flera platser i Australien. Torkan är mycket svår och vattenbrist råder på många ställen. Röken från bränderna runt Sydney har synts ända borta på Nya Zeeland, 200 mil bort över havet. Och kvaliteten på luften i Sydney har varit usel.

Jag undrar om det redan i min livstid blir så att en del ställen där människor nu bor i Australien blir omöjliga att bo kvar på.

Expedition Rädda revet handlar om klimathotet och om hur allt varmare världshav påverkar Stora Barriärrevet negativt. Dit åker Alice från Sverige med sin mamma som är marinbiolog och forskare.

I deckaren Nämn inte de döda som kommer ut 22 januari spelar klimatet också roll. Den utspelar sig under det som kallas för ”the buildup”, alltså säsongen innan den tropiska regnperioden kommer. Den tid då människor skämtsamt talar om att de drabbas av Mango Madness. Det är så varmt och fuktigt att man nästan blir tokig och våldsbrottsligheten ökar.

Jag har redan börjat planera för bok 2 i deckarserien. Den är tänkt att heta Cyklonvarning, så där blir det en annan typ av väder. Våldsamt, farligt väder. På juldagen 1974 brakade cyklonen Tracy rakt in över Darwin och totalförstörde stora delar av staden och nästan 100 personer dog.

MItt jullov går åt till att läsa på om Australien, då och nu. Om extremt väder både när det gäller hetta, torka och hårda vindar. Utanför mitt fönster i Sverige ösregnar och snögloppar det. Men inuti mitt huvud lyser en stark australisk sol.

Snö i Kiruna i oktober!

Under två härliga dagar fick jag vara i Kiruna i norra Sverige. Fast det bara var oktober var det minus tio grader och snö. Men det var sol också!

Jag och författarna Mats Söderlund och Jonna Björnstjerna fick prata med barn från lågstadiet till gymnasiet som en del av det som kallas för Bokfestival UNG och som ordnas samtidigt som Kiruna bokfestival. Jag fick träffa årskurs fyra till sex och de lyssnade så intresserat och hade så många bra frågor.

Min nya bok Expedition Rädda Revet handlar ju om flickan Alice som åker med sin mamma sköldpaddsforskaren till ön Lady Elliot Island i Stora Barriärrevet öster om Australiens kust. Men havet mår inte så bra.

Det var lite underligt att stå i snö och minusgrader och prata om hur det är i tropikerna. På ön är det varmt och fuktigt, men eleverna ville gärna packa en väska utan överdragsbyxor och följa med mig på en resa som tar ett helt dygn. Vi pratade om alla djuren på ön, och hur man gör sötvatten (dricksvatten) av saltvatten. För på ön finns inget naturligt sötvatten. Man avsaltar havsvattnet och det är lite skumt. Eller det smakar lite konstigt.

Vi pratade om oron för klimatet men också vad man kan göra själv. Inte använda så mycket plast, tänka på vilka kläder man köper (visste du att det går åt 2 000 liter vatten för att göra ett enda par jeans?) och använda de saker man redan har. Vi talade också om ursprungsbefolkningen både i Australien och i Sverige. På en av mina lektioner kom det 30 barn från Sameskolan. Det finns många likheter mellan de olika ursprungsbefolkningarna, fast det är så långt emellan dem.

Naturen är viktig, platsen som man lever på. Landet är inte ägt av mig, utan det är landet som äger mig, marken äger människorna. Ursprungsbefolkning runt hela Australiens kust har återberättat muntligt och i dans hur vattnet steg för mellan 7 000 och 8 000 år sedan. Det är något som västerländska forskare har kunnat bevisa först nu. Den muntliga kunskapen är otroligt stark.

För ursprungsbefolkningen i Australien är stjärnbilderna enormt viktiga. De navigerar i öknen och på havet med hjälp av dem. Och många stjärnbilder man kan se på det södra halvklotet kan man inte se härifrån i Sverige. Vet du till exempel hur stjärnbilden Södra Korset ser ut? (Tips; titta på en flagga från Australien.) En stjärnbild som det finns många berättelser till är Sju systrar. I Sverige heter den stjärnbilden Plejaderna.

Jag fick besöka gruvan i Kiruna också. Vi var nere i en besöksdel på 540 meters djup. Det var inte så läskigt som jag trodde, men ganska spännande. Just nu pågår också en stor omvandling av hela Kiruna. Delar av staden rivs, för att gruvan och järnmalmen går in under staden. Om du vill veta mer om det rekommenderar jag Ann-Helén Laestadius böcker, kanske särskilt Tio över ett och Inte längre min.

Efter två dagar i snö och minusgrader åkte jag hem till mörker och regn i Uppsala. I veckan som kommer ska jag prata för fyror, femmor och sexor i Malmö istället. Sverige är verkligen ett väldigt avlångt land. Då ska jag också prata om Expedition Rädda Revet, bland annat. Det ska bli spännande att se om barnen i Malmö har andra frågor än barnen i Kiruna.

Deckaren Nämn inte de döda ges ut i januari 2020

Nu kan jag äntligen berätta vad jag har jobbat med de senaste tre åren. Det är första delen i en deckarserie som i huvudsak utspelar sig i Darwin i Norra Territoriet i Australien. Följ med mig till Kakadu National Park, möt poliserna Bluey och Jess, möt den svenska backpackern Greta som hittar en död kropp på Mindil Beach. Och inte minst; möt vallabyungen Mango. Boken kommer ut på Bokförlaget Forum 22 januari 2020. Omslag Emma Graves.

I Forums katalog för vinterns böcker beskrivs min deckare så här:

”Första delen i serien om den australiske polisen Bluey och den svenska konststudenten Greta. När Greta lämnar Sverige för att komma över ett trauma väljer hon att åka till Australien och staden Darwin i Norra Territoriet. Men våldsbrottsligheten stiger i trakten under den varma, fuktiga tid som föregår regnperioden, och det lugn som Greta söker uteblir när hon hittar en död kvinna från ursprungsbefolkningen på stranden. Utredningen leds av den bufflige polisen Bluey som tvingas omvärdera allt han tror sig veta om sig själv och hur världen fungerar ju närmare han kommer lösningen på fallet. Vad har egentligen hänt kvinnan? Rör det sig om en krokodilattack eller finns det mörka motiv bakom hennes död? ”Nämn inte de döda” tar dig långt bortom det förväntade, till en tropisk värld som känns både främmande och välbekant. ”

Hoppas det låter spännande och lockande. Nu under hösten 2019 ska jag bearbeta och finslipa manus som ska lämnas i mitten av december. Så om det dröjer lite innan jag svarar på mejl vet ni vad det beror på.

Läs gärna mer på Forums hemsida:

https://www.forum.se/bocker/266110/namn-inte-de-doda/

Högsta betyg för Expedition Rädda Revet

Den första recensionen som man får för en bok känns ofta avgörande. Som författare har man suttit för sig själv och skrivit. Man vet inte riktigt vad det är man har gjort, hur konstigt det än låter. Det är först när någon läser ens text som boken uppstår på riktigt. Det är i läsaren det händer.

Därför är det förstås glädjande att läsa Bibliotekstjänst omdöme av höstens nya barnbok Expedition Rädda Revet. Den utspelar sig på en ö i södra Stora barriärrevet, längs Australiens östkust. Dit har Alice åkt med sin mamma som forskar om sköldpaddor. Att Stora barriärrevet inte mår så bra på grund av klimatförändringarna vet vi. Havet är för varmt och det påverkar allt djurliv på revet men också korallerna själva som bleks.

BTJ skriver bland annat så här:

”Författarens kärlek till ön, havet och korallreven genomsyrar den bitvis ytterst stämningsfulla texten och hennes egen vistelse på ön gör att detaljbeskrivningar känns initierade och äkta. Alice ifrågasätter utifrån miljöskäl mammans långa flygresor till exotiska forskningsmiljöer, trots att hon förstår värdet av själva forskningen. Vidare funderar Alice på vad hon själv och andra kan göra för miljön. I boken ställs många frågor och det ges inga färdiga svar. Därför passar boken utmärkt som utgångspunkt i undervisning och diskussioner gällande klimatfrågor, men kan även ge en stark läsupplevelse vid ungdomars enskilda läsning. En mycket engagerande roman. Helhetsbetyg: 5.

Fem är det högsta betyg man kan få hos BTJ. Jag hoppas att du också ska vilja läsa boken om Alice och sköldpaddorna. Och jag hoppas att texten förmedlar en fantastisk plats. Jag besökte Lady Elliot Island 2017 och blev helt tagen. Min resa dit är klimatkompenserad. Men Alice i boken tycker inte att det är bra nog. Hur man ska hantera det är något man kan fundera på och prata länge om.