Jag har varken läst böckerna eller sett den första filmen. Jag pratar om Fifty Shades of Gray. I reklamen beskrivs den som en erotisk-romantisk dramafilm. Vad nu det är.
Böckerna har sålt i mer än 90 miljoner exemplar och är översatta till drygt 50 språk. En ouppnåelig dröm för de allra flesta av oss som skriver böcker.
Så något måste det ju finnas där. I berättelserna om studenten Anastastia som inleder en relation till den framgångsrika entreprenören Christian. Här finns bondage, sexuell dominans, masochism och sadism. Smärta i sexuellt syfte. Utövare av BDSM har kritiserat skildringen och menat att boken och filmen snedvrider synen på vad detta är.
Jag har för det mesta inga synpunkter på vad någon läser för böcker eller ser för filmer. I alla fall inte när det gäller personer som är över 18 år. Men den här filmen har redan setts och kommer att ses av många högstadieelever. Den är antagligen inte i första hand avsedd för dem, men de tittar ändå. För att de är nyfikna, förstås. Vi pratar om unga människor i nian. Kanske ännu yngre.
Åldersgränsen är i Sverige satt till 15 år. Frågan är hur noga biograferna kontrollerar detta. Vi får utgå ifrån att det sköts.
Ändå. Kanske borde någon prata med dem om vad det är som de ser, egentligen. Om varför det nödvändigtvis är kvinnan som ska vara oskuld och bli bunden. Om det här är en norm eller ett undantag. Om det här är verkligheten eller något annat. Om det här är något alla vill och drömmer om.
Det handlar inte om moralpanik. Men om kanske framför allt tjejer som är låt oss hoppas 15 år ser filmen och tänker att det är så det går till, det är det man förväntas ställa upp på, det är så där för alla, då vore det ju bra om det fanns någon där som gav en motbild.
Mina egna böcker går nedåt i åldrarna när det gäller läsare. När Kort kjol kom ut 1998 pratade jag mest om den på gymnasieskolor. Nu händer det att lärare för sjätteklassare undrar om jag kan komma och prata om sexuella övergrepp. Jag har hittills satt gränsen till åttonde klass.
Sexrådgivaren och författaren Katerina Janouch har kritiserat både boken och filmen av Fifty Shades of Gray för att ge en stereotyp bild av sex och lust. Att det är mannens lust som styr, fortfarande. Att kvinnan inte vet vad hon vill ens. Att det är en heterosexuell relation som skildras.
Katerina Janouch skriver på sin blogg att hon själv nu arbetar på en erotisk trilogi. Något mindre stereotyp, kan man anta. I väntan på den vore det bra om föräldrar, lärare och medmänniskor i största allmänhet kunde våga och orka prata med unga människor om vad det där med kärlek och sex och lust egentligen är eller hur det kan vara.
Så prata med högstadieeleverna om det här. De kommer att se filmen vad vi än tycker. Många av dem har redan sett den.
Ge andra bilder och tankar. Ge motbilder. Ge självkänsla och frimodighet att våga välja själv. Öppna för det goda samtalet.