Det var ett tag sedan jag skrev här.
Verkligheten brukar ju alltid inspirera mig, men nu tycker till och med jag att själva verkligheten har varit lite för mycket. Terrordåd i Beirut och Paris. Flyende människor över ett Medelhav som för en del blir en grav. Förtvivlan, ångest och oro.
Fotografen Malin Hoelstad, som jag rest med i Kongo och i Afghanistan, var en av de fotografer som var med på de Gula Båtarna som försöker rädda flyktingar i Medelhavet. Hennes berättelser om det hon sett, de barnkroppar hennes händer försökt att rädda, ibland förgäves, har ätit sig in i mig den här hösten.
Själv har jag träffat 40 högstadieklasser på olika ställen i Sverige, bland annat i Mölndal som är en av de mottagningskommuner som finns för ensamkommande barn. På en skola fanns drygt 20 elever där några kommit för bara någon vecka sedan. I en klass hade vi tur och hade en persisk tolk, annars förstod de flesta mycket litet av vad jag sa.
Det kallades för språkbad. Jag kände mig skeptisk till det.
Jag frågade några pojkar från Afghanistan om de ville läsa fler berättelser om just Afghanistan. En av dem log och sa artigt:
-Nej tack, vi vill slippa att bli påminda.
Jag har också denna höst besökt asylsökande som får svenskundervisning via ABF, innan de får rätt att gå i SFI, svenska för invandrare. Där träffade jag en läkare från Bagdad som inte fått med sig sin fru och sina små barn. Han var så otålig och ville lära sig svenska så fort som möjligt så att han skulle kunna börja arbeta så fort som möjligt. Och han ville förstås återförenas med sin familj.
På en annan plats mötte jag en liten flicka, Fatima. När vi frågade hur gammal hon var höll hon upp sju fingrar. Hon gick på målarverkstad medan hennes föräldrar lärde sig svenska. De bodde alla på ett vandrarhem flera mil bort. Där hände inte så mycket.
Fatima gillade att måla. Först målade hon en solig stad. Ett ljusblått hav. Det såg trevligt ut.
Så målade hon fem båtar. Vi höll andan. Alla satt i båtarna.
Den sjunde båten låg tom på havets botten tillsammans med en mamma och två barn i vattnet.
Fatima, som vi inte kunde prata med eftersom ingen kunde tolka, såg på mig och fotografen och log försiktigt.
Sedan målade hon sex båtar till som flöt bra. Bara en människa låg i vattnet och höll i relingen.
När bilden var klar fikade Fatima med en festis och en bulle.
Hennes blyga leende stannar kvar på min näthinna denna mörka höst.
Så jag blir lite extra glad när jag får veta att gymnasiet i Edsbyn med stöd av Rädda Barnen har köpt in 90 exemplar av min lättlästa bok Hamed och stadsministern. Det är så att var och en av språkintroduktionseleverna får varsin egen bok. Så att de säkert har läst den tills jag kommer dit i vår. Boken handlar om Hamed som råkar somna på en visning i riksdagen och fastnar i hissen med en kvinna som visar sig vara statsministern. (I böcker kan man ju bestämma som man vill.)
Detta är en del av projektet Jalla Tillsammans som också består av en digital bokcirkel för unga tjejer där vi ska prata lättlästa böcker via nätet i vår.
Stödet kommer från Region Gävleborg och syftet är att främja integration. Sök gärna på ”JallaTillsammans” på Facebook så kan du följa arbetet och inspireras.
Det är de personliga mötena som formar och lyfter mig denna höst; ensamkommande unga killar och tjejer i Mölndal, en öron- näsa- halsläkare från Bagdad, sjuåriga Fatima med sin ordlösa båtberättelse och så engagemanget i Edsbyn för ökad integration.
Verkligheten är inte bara det våldsamma som sker i Bagdad, Damaskus eller Kabul. Det är också det goda i Mölndal och i Edsbyn.
Vi motar kriget med en bokcirkel. Det känns bra.