36 000 våldtäkter blir 1 300 åtal

Under Almedalsveckan i Visby samlas politiker, journalister och lite annat löst folk för att lyssna på seminarier och diskutera samhällsfrågor. En del partajande pågår också. Så värst mycket så kallat vanligt folk är det nog inte i publiken.

Jag lyssnade på ett seminarium om våldtäkt som Stiftelsen Tryggare Sverige anordnade och det gjorde mig mycket sorgsen och trött och arg. De hade en ung tjej, Emma, på plats som berättade om den våldtäkt hon själv utsatts för, för några år sedan.

Hon sa: Han såg så trevlig ut. Han var hipster. Han såg inte ut som någon våldtäktsman.

Och så är det ju: det syns inte utanpå vem som kränker gränser.

Emma våldtogs utomhus. Hon var ung och full, hon hade kort klänning och höga klackar. Kanske spelade det in i det bemötande hon fick av samhället efter övergreppet, resonerar hon själv.

Hon träffade av en slump på en polis efteråt som hjälpte henne till sjukhus. All teknisk bevisning togs om hand. Hon fick med hjälp av en kompis spela upp hela övergreppet för polisen, där hon var gärningsman och kompisen utsatt, vilket senare kom att öka hennes trauma.

Poliserna på Södermalm i Stockholm ville inte köra henne hela vägen hem till Bromma, utan släppte av henne vid Fridhemsplan och sa åt henne att ta tunnelbanan. Först två månader senare fick den misstänkta mannen veta om att han var brottsmisstänkt, fast Emma hade hans mobilnummer och sms i sin telefon. Hon fick veta att utredningen drog ut på tiden för att poliserna måste ha sommarsemester.

Utredningen las till slut ner. Inget åtal väcktes. Emma mådde dåligt, hon skar sig.

Tryggare Sverige visade på dyster statistik. Brottsförebyggande rådet, Brå, räknar med att det totalt sker 36 000 våldtäkter i hela Sverige under ett år. Av dem polisanmäls ungefär 7 000 varav cirka 1 300 går till åtal. Inte alla dem leder förstås till en fällande dom.

Ännu dystrare blir det när man tittar på hur olika det ser ut i olika delar av landet. Det är ett geografiskt lotteri hur ofta, eller snarare hur sällan, våldtäkter klaras upp. Sämst i landet är polisen i Västerbotten med en uppklarning på bara 9 %. Bäst är Södermanland och Västernorrland där 40 % av de anmälda våldtäkterna klaras upp.

Den skillnaden mellan olika platser är ju helt orimlig. Vad ni gör: bli inte våldtagna någonstans, men särskilt inte i Västerbotten.

Mest pinsamt var ändå att polismyndigheten i Stockholm hade blivit inbjuden att delta i debatten, men valt att inte komma dit över huvud taget.

Däremot talade biträdande chefsåklagare Anneli Hanström från city åklagarkammare om den verklighet som gör att varje åklagare har 30-40 mål pågående samtidigt. Ofta sitter åklagaren i rätten två eller tre dagar i veckan och träffar sällan ett våldtäktsoffer innan ett fall eventuellt går till åtal. Hon betonade vikten av att drabbade får ett målsägandebiträde.

Från publiken kom frågan Skulle en samtyckeslagstiftning göra att fler åtal väcktes och fler dömdes? Varken Hanström från åklagarmyndigheten eller Tryggare Sverige trodde att en lagändring skulle spela roll där.

Kvinnojouren i Malmö sa att de övervägde att råda våldtagna kvinnor att inte polisanmäla brottet eftersom uppklarningsprocenten är så låg. Det avrådde Peter Strandell från Tryggare Sverige ifrån:

– Det är otroligt viktigt att polisanmäla våldtäkt.

Jag håller med om vikten av att polisanmäla, av flera skäl. Tänker på ett kvinna som utsattes för övergrepp för nästan 20 år sedan. Det blev aldrig något åtal, men hon blev trodd av sitt försäkringsbolag och fick ut ersättning därifrån. Det hjälpte henne att komma tillbaka till livet. Dessutom är det förstås viktigt att övergrepp syns i statistiken. Ökningen i Sverige kan dels bero på ökad benägenhet att anmäla, men också på att lagen ändrats flera gånger och utvidgats. Fler saker som tidigare inte bedömdes som våldtäkt är det idag.

Min bok Kort kjol kom ut 1998. Det är länge sedan. När jag skrev uppföljaren Villig som kom ut 2014 tänkte jag att jag kanske tog i lite. Att jag kanske var orättvis. Efter att ha hört Emmas berättelse inser jag att det inte är så. Eller som Brottsofferjouren på Gotland sa:

– Du har inte haft otur, Emma. Så här ser det ut, tyvärr.

Väldigt lite inom polisen har uppenbarligen förändrats på 20 år när det gäller våldtäktsutredningar.

Det är oacceptabelt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.