Högsta betyg för Expedition Rädda Revet

Den första recensionen som man får för en bok känns ofta avgörande. Som författare har man suttit för sig själv och skrivit. Man vet inte riktigt vad det är man har gjort, hur konstigt det än låter. Det är först när någon läser ens text som boken uppstår på riktigt. Det är i läsaren det händer.

Därför är det förstås glädjande att läsa Bibliotekstjänst omdöme av höstens nya barnbok Expedition Rädda Revet. Den utspelar sig på en ö i södra Stora barriärrevet, längs Australiens östkust. Dit har Alice åkt med sin mamma som forskar om sköldpaddor. Att Stora barriärrevet inte mår så bra på grund av klimatförändringarna vet vi. Havet är för varmt och det påverkar allt djurliv på revet men också korallerna själva som bleks.

BTJ skriver bland annat så här:

”Författarens kärlek till ön, havet och korallreven genomsyrar den bitvis ytterst stämningsfulla texten och hennes egen vistelse på ön gör att detaljbeskrivningar känns initierade och äkta. Alice ifrågasätter utifrån miljöskäl mammans långa flygresor till exotiska forskningsmiljöer, trots att hon förstår värdet av själva forskningen. Vidare funderar Alice på vad hon själv och andra kan göra för miljön. I boken ställs många frågor och det ges inga färdiga svar. Därför passar boken utmärkt som utgångspunkt i undervisning och diskussioner gällande klimatfrågor, men kan även ge en stark läsupplevelse vid ungdomars enskilda läsning. En mycket engagerande roman. Helhetsbetyg: 5.

Fem är det högsta betyg man kan få hos BTJ. Jag hoppas att du också ska vilja läsa boken om Alice och sköldpaddorna. Och jag hoppas att texten förmedlar en fantastisk plats. Jag besökte Lady Elliot Island 2017 och blev helt tagen. Min resa dit är klimatkompenserad. Men Alice i boken tycker inte att det är bra nog. Hur man ska hantera det är något man kan fundera på och prata länge om.

Falafelflickorna nu i lättläst version

Nu i höst kommer Falafeflickorna ut i en ny, lättläst version. Det är samma berättelse som i den fulltextversion som kom ut 2018, men den är bearbetad till lättläst svenska av fantastiske Tomas Dömstedt. Omslaget är likadant som originalutgåvan. Det är gjort av lika fantastiska Eva Lindeberg.

Man kan förstås fråga sig varför jag inte själv har bearbetat texten till lättläst. En del författare gör det och klarar det med bravur. Jag kände dock att jag var väldigt tacksam över att Tomas ville åta sig uppdraget. Som grundförfattare har man en känslomässig koppling till sin bok, man vill inte stryka eller ändra något. Och ska det bli verkligt lättläst så måste man göra det, utan att vara sentimental.

Att skriva på lättläst svenska från början är en sak, det har jag gjort många gånger och då är man liksom inställd på det från början. Men att bearbeta sin egen text är svårt. Jag trodde inte att det skulle bli så bra. Därför är jag tacksam att jag fick hjälp med det av mitt förlag Nypon och av Tomas Dömstedt. Rabén & Sjögren som gav ut ursprungstexten var positiva från början till att det skulle göras en lättläst version.

Falafelflickorna handlar om Hawa som vill bli polis. Men i väntan på att hon ska bli så gammal att hon kan söka till Polishögskolan börjar hon bedriva en privatdetektivbyrå i förorten där hon bor. Det är en förort som av många beskrivs som särskilt utsatt. Men Hawa älskar platsen där hon bor.

Jag tänker att många som har det som Hawas kompisar som söker hennes hjälp i boken kanske inte kan så mycket svenska att de kan läsa den första versionen av Falafelflickorna. För dem blir den lättlästa versionen perfekt. Här kan de ta del av berättelsen och också se och prata om att alla människor har rätt till sitt eget liv, att leva det så som man vill.

Jag är väldigt glad över att just Falafelflickorna nu finns som lättläst svenska. Jag hoppas att den ska nå många nya läsare i sitt nya format.

(För den som tycker att det är jobbigt att läsa med ögonen och hellre läser med öronen finns Falafelflickorna också inläst som ljudbok av skådespelaren Julia Dufvenius. Men då är det hela texten man får lyssna på, inte den lättlästa formen.)

Hej från Darwin i Norra territoriet

Den 2 september kommer min nya bok Expedition Rädda Revet ut. Den utspelar sig på en liten ö i södra delen av Stora barriärrevet i östra Australien. Ön finns på riktigt och heter Lady Elliot Island. Jag besökte ön för två år sedan. Då fanns det 60 000 fåglar på en ö som det bara tog 20 minuter att promenera runt. Vi såg också sköldpaddor som simmade i havet och spår efter att de varit uppe på ön och lagt ägg. Det var en magisk plats. Jag hoppas förstås att du ska gilla boken.

Expedition Rädda Revet handlar bland annat om klimatförändringarna vi ser. För Barriärrevets del handlar det om att vattnet blir varmare och då bleks korallerna och dör i värsta fall. Det sker mycket forskning på hur korallerna kan läkas, men tiden är knapp. Och Alice i boken är arg på sin mamma som forskar just om sköldpaddor, hon är arg för att enda sättet att ta sig till ön är med flygplan runt halva jorden. Hon tvingar sin mamma att klimatkompensera resan, men tycker ändå inte att det är bra.

Bor man i Europa är ju tåg ett alternativt ressätt, men för de som bor i Australien är det inte realistiskt om de ska resa utomlands. Men det är som Alice säger i boken: resan till Australien är som en vass korallbit i skon. Hon vill ju så gärna resa med. Min förhoppning är att boken ska leda till både samtal om hur jorden mår och vad vi kan göra, men också att man som läsare ska bli nyfiken på Stora barriärrevet och allt djurliv som finns där. Revet är lika stort som Italien ungefär, det är jordens största levande organism och syns ända från månen. Revet finns på FN:s Världsarvslista över omistliga platser.

När jag skriver det här är jag tillbaka i Australien. Den här gången i Darwin i Norra territoriet. Här är det närmare till Indonesien och Asien än till huvudstaden Canberra. Det är varmt och fuktigt, men ännu är det den torra årstiden, The Dry. Som mest har det varit 36 grader varmt på dagarna. Och då tycker folk att det inte är så farligt.

Den här gången reser jag för en annan bok för vuxna som kommer ut nästa år. Den här resan är också klimatkompenserad. Jag har besökt Arnhem Land som ligger i östra delen av Norra territoriet. Under sex dagar bodde jag i tält och deltog i en kulturfestival som heter Garma. Den handlar om ursprungsbefolkningens situation som är svår på många sätt. De lever i snitt tio år kortare än personer som inte tillhör ursprungsbefolkningen. Jag ska berätta mer om det sedan.

Men det fantastiska med Garma var att höra det lokala språket Yolngu matha talas så mycket. De flesta av alla hundra språk som fanns i Australien när landet ”upptäcktes” av européer har nu dött ut. Kvar är ett tiotal språk som är livskraftiga och Yolngu matha är ett av dem. Varje kväll var det bunggul, olika danser som är ett slags berättande om jakt, om stjärnor eller om djur.

Men nu åker jag hem till den norra hemisfären där man inte kan se stjärnbilden Södra korset alls. Tidsskillnaden mellan Sverige och Darwin är mystiska 7,5 timmar. Darwin är alltså före Sverige. I morse när jag vaknade och det var söndag morgon var det fortfarande lördag kväll i Sverige. Man blir lite konstig om man tänker för mycket på det.

Starkast intryck, eller de minnen jag kommer att bära med mig allra tydligast, är nog papegojornas tjatter i gryningen och alla eldar som brann mellan tälten på kvällarna under Garma. Som författare känner man sig hemma och välkommen runt lägerelden. Det är där som berättelserna kommer ifrån.

Vuxenbok på Forum ges ut år 2020

När jag träffar skolklasser brukar de fråga om jag har skrivit någon bok som inte har blivit utgiven. Det är ju en lite jobbig fråga, men så är det. Och nästan alla författare har varit med om det. Det kallas för att man blir refuserad.

I mitt fall var jag drygt 20 år när jag för första gången i livet kom upp på ett bokförlag. Det var Albert Bonniers Förlag som ligger i ett fint hus på Sveavägen i Stockholm. Jag minns det som att det var en tjock matta på golvet och porträtt av manliga författare på väggarna. Jag hade skrivit ett manus som hette Gabriel Glasblåsare. Det handlade om en vacker kvinna och en vacker man som bodde i ett vackert hus som låg i en vacker trädgård. Det höll på i ungefär 350 sidor. Ganska långrandigt, alltså.

Förlaget ville att jag skulle redigera texten. Det här var innan jag hade gått Journalisthögskolan så jag visste inte riktigt vad redigera betydde. Jag flyttade lite kommatecken. Sedan ville förlaget inte ha mitt manus. Jag blev refuserad. Då var det hemskt, men nu är jag tacksam. Boken var ju jättetråkig.

Sedan skrev jag mest böcker för barn och unga på Rabén&Sjögren och några vuxenböcker på Norstedts förlag. Men så nu. Helt nyligen. Gick jag in genom portarna till Bonnierhuset på Sveavägen igen. Fast den här gången gick jag till ett annat våningsplan. Där bokförlaget Forum sitter.

Så nästa år kommer min första bok ut på Forum. Då kommer jag att bli tvungen att flytta på mer än några kommatecken. Det ska bli ett stort äventyr som jag ser mycket fram emot. Men jag vill förstås också fortsätta att skriva för unga läsare, som var de första som jag skrev för och som betyder mycket för mig.

Med tiden kommer jag att kunna berätta mer vad boken handlar om.

Litteraturveckan i Göteborg

Har haft nöjet att få vara med på ännu en Litteraturvecka i Göteborg. Sedan lång tid tillbaka satsar Göteborg och regionen där på att så många elever som möjligt i årskurserna 2, 5 och 8 ska få träffa en författare. Den här gången var vi runt 50 författare och illustratörer som träffade cirka 12 000 elever. Ganska imponerande. Och väldigt kul.

Jag träffade åttor och pratade om Fallen flicka. Den har några år på nacken men fungerar bra ändå som utgångspunkt för samtal om hedersrelaterat våld.

Jag träffade femmor och pratade om Falafelflickorna och fortsättningen som heter Tack för allt. Vi tittade på olika omslag och pratade om konstiga ord. Några tyckte att ordet ”skurk” var svårt att förstå. Så pratade vi också om verkliga händelser och brott. Till exempel ville många prata om den sk Backabranden, eller diskoteksbranden i Göteborg, då 63 unga dog och flera hundra skadades.

Vi pratade om olika språk och betydelsen av översättningar. Många språk är ju betydligt större än svenska.

En kväll var det en sk utbudskväll för lärare och bibliotekarier. Då fick vi lyssna kort till varandra och det är kul, för oftast när man är ute som författare är man ju alldeles ensam. Nu vet jag lite bättre vad mina kollegor håller på med.

Jag hann också gå i två fina trädgårdar; Trädgårdsföreningen och Botaniska trädgården. Ofta får jag frågan om vad jag skulle ha arbetat med om jag inte hade skrivit böcker. Jag brukar svara att jag hade velat arbeta med blommor. Många australiska träd blommade just nu och det gjorde mig särskilt glad! Både mimosa och flaskborstbuske till exempel.

Allra roligast var det kanske att få träffa särskolan och deras fina elever. De hade läst Falafelflickorna men också Tulpanpojken, som utspelar sig 1945 efter andra världskriget. De kunde mycket om kriget och hade många frågor. Den allra bästa frågan såg jag först när jag kom hem: ”Hur ska jag göra om jag kommer på en fråga när du redan har åkt härifrån?”

Läsfrämjande pris av En bok för allas vänner

Tillsammans med Gunilla Lundgren, verksam i Rinkeby, har jag tilldelats En bok för allas vänners läsfrämjande pris för 2019! Priset delas mellan en läsfrämjare och en författare. Bland tidigare pristagare finns sådana tunga namn och förebilder som Per Nilsson, Lennart Hellsing, Ulf Stark, Gunna Grähs och Elsie Johansson.

Priset delas ut i Stockholm lördagen den 6 april. Vi får även en EWK-teckning, vilket i sig är en stor sak för en gammal journalist som jag. (EWK var en svensk konstnär och karikatyrtecknare som ofta ritade i olika tidningar. Han kom från Norrköping.)

En motivering kommer med tiden. I väntan på den är jag enormt stolt och glad över att ha fått det här priset!

Tulpanpojken vinner Barnens Romanpris i Karlstad!

Under två dagar har jag träffat 300 sjätteklassare i Karlstad. Det har varit fantastiska dagar. Barnen jag träffade var hälften av de som varit med och läst och röstat i Barnens Romanpris i Karlstad. En av de böcker som vann var min bok Tulpanpojken.

Som författare blir man ju extra glad när målgruppen, de som man skriver för, själva gillar en bok. Tulpanpojken utspelar sig 1945 och 1946. Det är en sann berättelse som bygger på när min mammas familj tog emot en holländsk pojke efter andra världskriget.

Läsarna i Karlstad ville veta varför inte bokens Wim var med mig i Karlstad. De ville veta hur han ser ut idag och hur många av min mammas syskon som fortfarande lever (två, de båda systrarna). Vi pratade också om boken som är en fortsättning: Spionen i äppelträdet. Och om den bok som kommer ut nästa höst, som handlar om en flicka som överlever ett koncentrationsläger som tioåring. Den boken har ännu inget namn.

Det gör mig glad att barn är intresserade av vad som hände i Europa för 70 år sedan!

Ha ett härligt jullov!

Nu är det ledigt för de flesta en ganska lång tid. Många känner att det är tungt i mörkret, men nu vänder det mot ljusare tider! Alla firar inte jul, men ledigt är skönt att ha ändå!

Mitt 2018 har bestått av många olika saker: Klippdomen i Jerusalem och i Getsemane trädgård helt i närheten. Besök på de fantastiska Spy Museum och Air and Space Museum i Washington DC.  Och jag har suttit på The Elephant House i Edinburgh där JK Rowling skrev Harry Potter.

Två utgivna böcker blev det: Falafelflickorna på våren och Spionen i äppelträdet på hösten.

Falafelflickorna tilldelades Spårhunden för Årets bästa deckare för barn och unga av Svenska Deckarakademin. Den utsågs också till en av årets bästa barnböcker av flera kritiker! Läs mer

Falafelflickorna bland årets bästa böcker hos G-P och Kulturnytt i P1!

Så här i slutet av året gör olika journalister och kritiker en massa sammanställningar av vilka böcker som kritikerna tyckte var bäst. Falafelflickorna har de senaste dagarna funnits med på sådana listor, både i Göteborgs-Posten och hos Sveriges Radios Kulturnytt. Som författare blir jag förstås glad, och hoppas på att kanske någon vilsen förälder eller brylling väljer att ge bort ens bok i julklapp.

Göteborgs-Posten har en kritiker där Falafelflickorna listas bland fem bästa böcker. Där står bland annat ”Falafelflickorna är en smart, lågmäld och underfundig mellanåldersroman om det allra svåraste. Faktiskt något så otänkbart som en feelgood-deckare om hedersvåld och tvångsäktenskap —”.

Som författare blir jag glad över att de väljer ordet ”roman” när boken ska beskrivas. Böcker för barn och unga vuxna kallas sällan romaner fast de ofta är det. Alltså en bok som tar läsaren på allvar oavsett ålder.

G-P fortsätter ”huvudpersonen Hawa är Sveriges svar på Alexander McCall Smiths tedrickande problemlösare Mma Ramotswe”. Om Mma Ramotswe finns det många böcker nu och jag tycker mycket om dem själv. Mma Ramotswe är en fiktiv detektiv som bor i Botswana. Hon har en vänlig inställning till världen runt omkring sig och jag har försökt att ge Hawa samma lugn.

När Kulturnytt i P1 listar bästa barnböckerna i år har de valt ut tio svenska och översatta böcker. Här finns till exempel Almaprisvinnaren Jacqueline Woodson med liksom svenska Augustprisvinnaren Emma Adbåge. Så jag blir förstås glad och stolt att Falafelflickorna får vara med i ett så fint gäng.

Kulturnytt skriver om Falafelflickorna:

”En spännande bok om hedersvåld i Thelma och Louise-anda fast för 9-12-åringar. Huvudpersonen Hawa som vill bli polis är oemotståndlig, som en kommissarie Frost för barn.”

Det där kräver lite förklaring. Thelma och Louise är en amerikansk film från 1991. De kör bil genom USA och Louise skjuter ihjäl en man som försöker våldta Thelma. Kvinnorna beskrivs som väldigt starka men filmen är också våldsam. Kommissarie Frost förekommer i en brittisk tv-serie som spelades in fram till 2010. Han är en ganska krånglig polis, men han gillar humor.

Ska jag vara ärlig så tänkte jag mer på Mma Ramotswe när jag skrev boken än på de andra karaktärerna. I april 2019 kommer fortsättningen på Falafelflickorna. Den heter Tack för allt. Jag hoppas förstås att den ska bli lika populär och uppmärksammad som den första delen i serien.

G-P: Spionen i äppelträdet ”starkt om vardagen i barnens världskrig”

Som författare skriver man ju för läsarna. Många läsare hittar ens böcker utan att det blir några recensioner i tidningarna eller någon annanstans. Kanske skriver en bloggare något. Kanske ligger ens bok på ett Instagramkonto.

Ändå spelar det roll när en stor tidning skriver om ens bok. Det är som om både man själv och boken finns till lite mer just då.

Den 4 december recenserar Göteborgs-Posten, G-P, min senaste bok Spionen i äppelträdet. Och det är en positiv läsning som gör mig glad!

Här är hela texten:

http://www.gp.se/kultur/starkt-om-vardagen-i-barnens-v%C3%A4rldskrig-1.11414031

Läs mer